Göteborgsposten – 7 oktober 1874, sida 1

TPI, 99 gy 9 VA UP Cöteborg den 7 Oktober 1874. Då konstitutions-utskottet vid 1809 års riksdag till ständerna öfverlemnade förslaget till den regeringsform, hvilken allt sedan den 6 juni sagde år stått främst bland våra grundlagar, framlade det på samma gång i ett utförligt memorial de skäl och grunder, från hvilka det vid förslagets affattande utgått. Utskottet, heter det deri bland annat, har sökt att bilda en Styrande Makt, verksam inom bestämda former, med enhet i beslut och full kraft i medlen att dem utföra; en Lagstiftande Makt, visligt trög till verkning, men fast och stark till motstånd; en DomareMakt, sjelsständig under Lagarne, men ej sjelsherrskande öfver dem. Det har vidare sökt att rigta dessa Makter till inbördes bevakning, till inbördes återhåll utan att dem sammanblanda, utan att lemna den återhållande något af den återhållnas verkningsförmåga. På dessa hufvudgrunder af statskrafternas särskilda bestämmelser och ömsesidiga motvigt skall den statsförfattning hvila, som utskottet föreslagit. Det var icke heller underligt, att utskottet å dessa hufvudgrunder uppbyggt sitt verk. Då om någonsin skulle väl behosvet af särskilda bestämmelser och ömsesidig motvigt hvad anginge statskrafternas inbördes förhållande, finnas vara af nöden; det då lefvande slägtet hade ju tvenne gånger sett sitt land fördt till förderfvets brant af sjelfherrskande magter — ena gången at ett obundet folkvälde, andra gången af en lika obunden konungamagt. Och under begge dessa despotiska styrelser hade man derjemte tidt och ofta erfarit, hurusom den dömande myndigheten, då sådant funnits lämpligt, måst följa icke rättvisans utan de magtegandes bud. Mer än sex årtionden äro emellertid nu förslutna sedan dess Sveriges konung och Sveriges folk enades om den magtfördelning, hvilken utskottet på anförde sätt föreslagit, Det slögte, som nu lefver, har glömt sina fäders erfarenheter, och hvad som för dem var ett mål att nå, betraktas nu som en öfvervunnen ståndpunkt. Det gäller åter att samla magten på en hand, det förestår oss åter ett envälde. Och under det att detta allt bestämdare rycker oss in på lifvet, söka dess anhängare inom pressen att bereda sinnena, att vinna allmänhetens vänskap derför. Man frågar oss: sÄr bondevälde något farligt? — och man svarar oss först med påminnelser om svenska allmogen under Engelbrekt och Vasa, under Carl IX, Magnus Stenbock och Gustaf III, under det man jemsides härmed erinrar om Anjalaförbundet och de förrädiska stämplingar, genom hvilka de högre stånden förlamade hjeltekonungens (Carl XII:s) ansträpgningar och gjorde att hans dödsryckning äfven blef Sveriges; och sedan man med dessa antydningar uppeldat vår fantasi och beredt oas för en mera omfattande upplysning, låter man osa i andra hugget träffas af de bestämdaste försäkringar derom, att bondeväldet icke blott icke är något sarligt, utan att det är det enda rättvisa, det enda kloka och det enda nyttiga. Ty finnas ej de för statens styrande dugliga krafterna säkrare bland 1,000,000 menniskor än bland 10,000 sådana? Kro icke vatatsbyggnadens grundvalar mera förtroendeväckonde än tornspotsarne, ornamenten och dekorationerna utanpå? Bör icke en stats lycka hellre grundas på de klasser, som äro Ånärande än på de jenande, löntagande och tärande(!) och, slutligen, är icke den kloka politiska konservatismen och sinnet för bibehållande af utvecklingens sammanbang med det historiskt gifna utan allt tvifvel starkare just hos millionerna och dem som hafva sin plats på djupet(!!) än hos desse öfro lager, som låta smula sönder sig af alla förflugna lärdomsväder och moderna frihetsbegrepp Sedan man på detta sätt delgifvit oss en bevisning för det både berättigade och förträffliga i bondeväldet och sålunda sökt försona oss med att se landets lagstiftande och genom en åtrådd parlamentariem snart väl äfven styrande magt öfverflyttad i bondens hand, går man helt följdriktigt vidare för att, äfven hvad beträffar domaremagten, verkställa samma flyttning Man underrättar oss, att i den urgamla tid som möter oss vid vår historias början, i den tid, till hvilken man allt kraftigare manar ose att blicka tillbaka, för att åter lära känna oss