Göteborgsposten – 6 oktober 1874, sida 1

största delen och i alldeles omvändt förhållande till hvad som vore billigt, skulle drabba den obemedlade befolkningen, som just af dessa varor konsumerar mera än den rike. Dernäst kom påståendet, att vårt landtbruk stod på en låg ståndpunkt och vore oförmöget att konkurrera med andra länder, om tillförseln derifrån vore fri, hvarpå importen af råg och rågmjöl anfördes som bevis; men derpå svarade finansministern, att om man än icke ville fästa sig dervid, att från motsidan hade siffrorna blifvit ensidigt valda, utan taga behörig hänsyn till den inoch utförsel af spanmål, som under de tio föregående åren egt rum, så visade sig, att totalöfverskottet i export utgjorde nära en half million tunnor spanmål årligen, hvilket ingalunda vittnade om ett svagt och tynande jordbruk. Vi hafva äfven en fiende i klimatet, nppgafs vidare, och det vållade, att här blef produktionskostnaden högre än hos våra grannar i sydligare länder. Men, invände finansministern, om det står så illa till med vårt klimat, bör derföre tillförseln af spanmål från annat håll förhindras eller fördyras? Sjelfva hjertpunkten i den uppgjorda planen var likväl, att man ville inverka på egendomsvärdet; man ville att produkternas pris så skulle uppdrifvas, att behållningen af egendomarne och således äfven deras värde blefve högre. För att uppnå denna afkastning ville man att konsumenterna ekulle betala öfverpris. Vore det då rättvist, att den ene samhällsklassen skulle beskatta den andra? Borde ej egendomarnes afkastning och kapitalvärden bestämma sig sjelfva enligt de naturliga prisen, ej efter konstlade? Med hvad skäl påstod man, att produktionen icke kunde stå utan skydd: Hade då något prisfall i afseende på landtbruksprodukterna inträffat, eller hade produktionen aftagit? Visst icke. Och huru vilja påstå, att landtmännen på vår egen marknad icke skulle kunna uthärda täflan gent emot det stående faktum, att vi under en följd af år i stor skala med framgång kunnat uppträda bland spanmålsproducenterna på den utländska marknaden? — Det obestridligen väl beräknade anfallet, som äfven nu gick ut på ombyte af tullsystem, förfelades fullständigt. Men vid påföljande riksdag 1865—66 framträdde återigen protektionisterna med samma påståenden, nu starkare rustade och så till vida under gynsammare omständigheter, att de utgjorde majoriteten i bevillningsutskottet. Men det var ock den i alla afseenden märkligaste riksdagen sedan 1809. Representationsreformen tog både ständernas och nationens uppmärksamhet i anspråk. Franska handelsoch sjöfartstraktaten skulle äfven behandlas — denna traktat, som protektionisterna ville utdöma och mot hvilken de icke kunde uppleta nog kraftiga ord. Många blefvo motståndare till den derföre, att de blifvit besegrade i striden om representationsförändrinen. : Så till vida hade verkligen protektionisterna vid föregående riksdag vunnit en seger, likvisst icke så öfver den liberala tulltaxan, att riksdagen hade beslutat en und. skrifvelse, hvari begärdes att en komitö af K. M:t måtte tillsättas för utarbetande af förslag till ny tulltaxa och i den syftning, att den svenska producenten skulle sättas i tillfälle att med användande af omtanke och flit, kunna fördelaktigt bestå i konkurrensen med främmande länders industriidkare. Ständerna, hvilka allt sedan 1857 vid hvarje riksdag framgått på frihandelssystemets bana, och icke vid 1862—63 årens riksdag antagit högre tull på någon artikel, togo likväl vid samma riksdag ett reaktionärt steg genom den nyss antydda skrifvelsen; den åstadkoms genom öfverraskning och den godkändes af de flesta, utan att de i brådskan tänkte på hvad den innebar — nemligen en förkastelsedom öfver ständernas förut fattade beslut. Den af regeringen tillsatta komitns tulltaxeförslag blef icke och kunde omöjligt blifva för protektionisterna behagligt. Men i bevillningsutskottet vid 1865—66 årens riksdag blef deremot den ledande tanken att åter göra skyddstullsystemet gällande, hvilket likväl blef så tillämpadt, att det företrädesvis skulle komma landtbruket till godo, och industrien vida mindre. För att nu blidka industriprotektionisterua, angreps med ytterlig hätskhet franska handelstraktaten, hvilken till behandling förekom förs tulltaxeförslaget, och betraktades som en prolog till striden om det senare. Påtagligt var likväl, att om handelstrakten i något hänseende då kunde betraktas som ofördelaktig för Sveriges intressen, icke var det landtbruksintresset som blef lidande, ty någon a Av — 0 J 24.f 3