Göteborgsposten – 6 oktober 1874, sida 1

Johan August Gripenstedt. En minnesteckning. VII. (Forts. fr. n:r 216) Ehuru verkningarne af 1857 ärs handelskris redan vid riksdagens början d. 15 okt. 1859 voro tomligen utjomnade, var det gifvet att på frihandeln skulle skjutas skulden för nämnde kris, Lämpligt ansågs ätven att i motionsväg påyrka en återgång i tullagsstiftningen på det att den inhemska industrien och äfven landtbruket måtte blitva bebörigen skyddade?. Till ständerna öfverlemnades emellertid en k. skrifvelse med förslag till reduktionsförändringar och tillägg i den gällande tulltaxan. Med denna skrifvelse åsyftades hufvudsakligen att vinna mera konseqvens i tulltaxan enär den saknades till följd af åtskilliga voteringar i detaljbestämmelser vid föregående riksdag. Men då skrifvelsen skulle remitteras togs den till uppslag för ett antall mot frihandelssystemet. En talare på riddarhuset ansåg det vara absolut nödvändigt i ett land sådant som Sverige att tulltaxan gjordes till en regulator för den stora handeln och i den riktning som motsvarar dess bestämmelse LÅatt skänka lif och rörelse åt de inhemska näringarne. Tal. respekterade frihandelns tendens trodde att den rörde sig i tidens riktning, men godkände inga abstrakta satser, onsåg vett sansadt skyddstullsystem sådant som vi hade för 3 å 4 år sedan vara nödvändigt och klandrade det kosmopolitiska handelssystemet och dess öfvermodiga anspråk i att betrakta sig allena som skapare af allt, och dess bekymmerslöshet äfven för det fall att det kunde uppresa sitt välde på ruiner. Finansministern Gripenstedt var nu närvarande och begagnade tillfället att i ett lysande föredrag besvara alla de anmärkningar, värda att besvaras, som både vid föregående riksdag och nu riktats mot frihandelssystemet. Hvad innebär detta system?? — frågade han, Frihandel är ingenting annat än srihet att verkställa utbyten — att så utbyta de produkter hvarpå man bar öfverflöd, emot dem, hvarpå man lider brist. Och hvad är dotta återigen annat, än den direkta och nödvändiga tillämpningen af en princip, som utgör grundvalen för hela vår närvarande kultur: jag menar arbetsfördelning. Den och ingen annan är den grundsats hvarpå hela systemet hvilar. Men hvad var det som egentligen låg på bottnen af den högljudda klagan som nu höjdes mot handelsfriheten? Jo man ville äterinföra tull på landtmannaprodukter, man ville återgå till ett förkastligt system, man ville göra tulltaxan till en regulator på handeln, man ville att spanmålen skulle bära införseltull för att med den hålla våra spanmålspriser uppe sådana år då skörden i utlandet var riklig, men här knapp. Men huru då gå till väga när förbållandet blefve omvändt? Skulle någon vilja förorda en variabel inoch utföreeltull eller påyrka ufförselförbud? Skulle verkligen vårt landtbruk hafva någon fördel af att beröfvas den bästa och säkraste bundsförvandten en stark och utvecklad spanmålshandel hvilken till, siit bestånd hvilar på fri konkurrens och fri delaktighet i den utländska marknaden? Ville väl någon på fullt allvar återgå till ett mer eller mindre strängt isoleringssystem med alla dess konseqvenser? Tal. vore för egen del så viss om att handelstrihetens system skulle vinna allt flera anhängare, att han alls icke hyste någon fruktan för de anfall som då riktades mot detsamma från så många båll. Huru förvända åaigter äfven framstående män ännu den tiden kunde hysa och uttala i frågor som förefalla oss så enkla, tillåter jag mig att medelst några exempel påvisa. En NAmA 4 xYX.