Göteborgsposten – 3 oktober 1874, sida 1

FIMMSE 2 Oktober och dess inverkan på universum. — Man måste flytta! — En röst, som ej kan förstummas. — Hur man blir upptäckt, hvardagsbistoria ur verkligheten. — ÄAfskedet. — Afskedssoir6erna. — Mindre Teatern. — Blifvande konserter. — Vinterträdgården. — Bloms sal., tidsbild. — Kolportörsretorik. — Förändringar i annexet. — Anekdot. Oktober, slagtmånaden, som den så hemskt benämnes i vetonskapsakademiens bekanta årligen utkommande Vägvisare för resande — mellan vaggan och grafven, har ingått. Det är för öfrigt -muvomangornas månad, vare sig det är frågan om menniskor, nötkreatur eller liqvidationer. Man flyttar, man går till slagtarbänken, man gör sina små eller stora qvartalsomsättningar ... På alla gator mötas ofantliga flyttlass innehållande i en röra allt hvad eljest till bemlifvets trefnad oundgängligen hörer: koppar-, tenn-, jernoch blecksaker, sängar, byråar, kommoder, bord och stolar, sängkläder, träoch lagg-kärl m. m., m. m., som icke så noga kan specificeras; från slag tarhusen höres kreaturens suckan och i banklokalerna bildar man hö, allt Åför de välsignade pengarnes skull. Man flyttar! Ack ja, det är sant, somliga flytta från jordelifvets stormar direkte ner i den tysta boningen, der möblemanget alltid är enahanda och serveringen alltid sker på ens egen bekostnad, der man, för att tala med Hamlet, icke äter utan ätes. Andra — och olyckliga äro i sanning de! — flytta från den eleganta ungkarlseller familjevåningen in i det hotell, der logen är griljorad, det botell, hvari man har så oöndligt lätt att komma in, men hvarur man icke utträder, förr än domen blifvit fäld ej öfver dödan utan ötver lefvande man! Det stället, der om det också för öfrigt är aldrig så tyst likväl alltid samvelets röst talar med dombasunens kraft! -Krukan går så länge till vattnet, tills hon spricker, säger ordspråket och visst är att sanningen, huru länge det än dröjer, dock slutligen kommer fram i dagen, det må nu gälla vexelförförfalskning på tusentals sterling eller helt Åoskyldiga små hustjufnader. I sist nämda afseende erinra vi oss följande sannfärdiga historia hvilken kan tjena som en passande och i all sin enkelhet ganA illustration till ofvan anförda ordspråk. Till en af stationerna vid Göta kanal anlände en vacker dag för många år sedan en glad Upsalastudent, på väg att aflägga ett besök hos sin på en egendom i närheten af M:s köping boende broder, med hvilken han ej på långliga tider sammanträffat. Ångbåten lägger till vid bryggan och vår glade Apolloson spojar förgäfves efter de broderliga dragen i anletona på den gapande folkmassan vid landstigningaplatsen. Efter några minuters fåsängt forskande, mumlar han ett förtrotadt sfin besitta i sitt nyknoppade, förhoppningafulla skägg, klitver ner i sin bytt, griper i hast sin lilla kappsäck — studenter vare sig de voro glada eller ej, byllade i fordna dagar, särdeles på resor, den vises bekanta sats: Omnia mea mecum porto — beger Big i land och går fram till värdshuset för att afvakta bättre tider. I samma ögonblick han hinner fram till ort och ställe, stannar utanför porten ett vackert åkdon Jef det småtrofliga slaget, som begagnas af välmående landtpatroner: ett säte för två personer fram och ett gömställe för hvarjehanda baktill. Ena sryntlig landtpatron sitter också på framsätet och länkar med egen hand sina ystra fålar. Hans blick faller på den hvita studentmössan och han utbrister: — Hör på, go, junker, vet ni händelsevis om kandidat Ture X. är med på ångbåten? — Ture X, det är jag sjelf, svarar den tillfrågade i det en viss glad aning genomfar honom. Men kan väl denne avartskäggige, solbrände, bredaxlade bjesse varahans spenslige, finhylte bror Sigge: Jo, det var verkligen han. Med ett enda skutt är bjessen nere från kuskbocken och bröderna utvexla ett bjertligt famntag och dito handslag. — Välkommen, välkommev, min käraste bror Ture, nu gå vi genast in och ta oss en trukostrisp! Du har väl flyttat dina saker i land ? — Ja bevars, men nej... jag tror minsann jag glömt något, jag ska genast... — Nej stopp, min gubbe lilla, det ska jag uträtta, låt ee, du hade väl hytt... — Ja bevars! Hytten n:r 3... — odt, jag kilar ombord, jag känner dem alla der, från kaptenen till köksan... Det ska gå i rappet... Marschera du in och beställ en god frukost under tiden... Men för tusan, Avad de du glömt för slag ?... — M resväska, några böcker och andra småsaker, det ligger alltsammans i en hög på hyttsoffan. Den glade landtpatronen rusar åstad till ångbåten och den glade studenten promenerar in i värdshuset. Men på ångbåten har under brödernas samtal, dem ovetande, ett changement egt rum. Hytten n:r 3 bar genast vid ångbåtens ankomst blifvit upptagen af en annan resande, som i densamma kastat in sitt lättare Resetöi och derefter, utan att vidare se sig om, hufvod otupa rusar ner i matsal