Göteborgsposten – 1 oktober 1874, sida 1

oller två år, utan mången gång för hela sju år, och till sist gör den lättsinnige junkern likväl slut derpå. Ett sådant pligtförgätet, ja till och med okamligt beteende af äldre och yngre, men i allmänhet yngre män, är i sanning upprörande, isynnerhet när de försmådda flickorna äro både älskvärda och ärbara. Af sådan orsak sörjer och lider mången älsklig qvinnosjäl i tysthet eller öppet öfver försmådd trohet och kärlek, under det att den trolöse kanske för länge sedan knutit en annan förbindelse — — —8. Presten talar så rörande, att man genast kan inse, att det är en bild från hans eget hem ban meddelar. Han har nu uttänkt sig en listig utväg för att straffa den brottslige och skaffa den förorättade en billig upprättelse, i det han kommer med ett förslag att upplifva forntidens bestämmelser om Brödspilde. Låät oss nu få ett slut, säger presten, på det herrskande oskicket, lättsinniga brytningar af trolofning, genom att ålägga dem, som efter två års förlofaing sviker sin fästmö, ordentliga böter-! Och presten tviflar icke på, att ett sådant extra medel skall inverka på hjertlösa och lättsinnige unge män. Denna uppsats var alltför inbjudande för att icke framkalla svar, och det fick den också i ett af våra. småblad, men svarets författare ser nu förhållandet med våra förlofningar från andra sidor och går slutligen in på en mycket allvarlig punkt i fråga om förlofning och äktenskap, hvars utveckling skaffat honom hela det yngre qvinliga slägtet på halsen. Han framställer det nomligen som en mycket beklaglig sida af dessa förhållanden, att den gamla seden att gifva. hemgift har blifvit fremmande för vårt folk, då man nu ser, att välmående personer bortgifta sina döttrar till fattiga men aktningsvärda män utan att skänka dem någon hemgikt. Mannen får derföre draga hela bördan af äktenskapet, och författaren anser detta vara en af hufvudgrunderne, hvarföre äktenskap inom de högre klasserna hos oss synas komma mer och mer ur bruk. Han föreslår derföre, att den gamla goda seden, att flickorna i en familj medföra hemgift, åter må införas. Det blir för vidlyftigt att gå djupare in i detta lika underhållande som granlaga ämne. Jag skulle önska veta, huruledes den stora medelklassen. i Sverige har ordnat denna sak. Redaktionen upplyser oss om, att den har mottagit vett litet hästlass med svår till den oförskämde, som vill lägga pengar och pengars värde in; i detta poetiska förhållande och göra qvinnan till föremål för de egenvyttige unge männens spekulationer o. s. v. Ett par förbittrade qvinnor hafva allaredan uppträdt, och redaktionen lofvar; att efterhand göra utdrag af de bästa af de inkomna uppsatserna och låta aftrycka dem. En här i landet mycket omtvistad fråga ser nu ut att kunna få en lösniag i en nära framtid, neml. ombildningen af städernas borgarbeväpning. Striden har förts i många år emellan två partier, af hvilka det ena anser borgarkårerna vara alldeles öfverflödiga nu, då den allmänna värnepligten redan i många år har varit införd och lärt alla vuxna män vapnens bruk och disciplin, så att borgarkårerna icke längre göra någon nytta, utan blott stå der; som en parodi på militärväsendet; det andra partiet kämpar icke mindre ifrigt för deras bestånd: just derför att hvarje borgare nu från ungdomen är öfvad i vapnens bruk, vore det jemföreleevis nu för tiden en lätt börda att vara medlem af en borgarekår och. lätt att rekrytera densamma med goda elementer. Borgarbeväpningen borde derföre förstärkas och ombildas, men ingalunda upphäfvas. I händelse stora olyckor hemsökte staden, t. ex. eldsväda, upplopp, flentligt anfall, borde borgarkären kunna göra sin stora nytta. Regeringen har nu utan tvifvel träffat det rätta, dä den efter mångfaldiga ventilationer i dessa dagar har nedsatt en af militärer, juristor och chefer för borgargarden bestående komite, icke för att upphäfva borgarboväpningen utan för att taga spörsmålet om en tidsenlig anordning af städernas borgarbeväpning i öfvervägande och utarbeta förslag till nya lagstadganden i detta ämne. Ett möte al länsmän har under den sista veckan här i staden väckt något uppseende. Länsmännen äro länken mellan embetsmännen och allmogen i landsorterna, och derför en mycket vigtig klass af offentliga funktionärer, ungefär som underofficerarne i en väl ordnad arm6. De samlades nu till ett antal af 34 för att samspråka om länsmännens löneförhällanden. Referat meddelas utförligt i de största tidningarne och visa oss en bildad, anspråkslös och kraftig klass af medborgare, som framställa sina billiga fordringar till ze— — mnda skaffa henne postpapper och andra skrif