Göteborgsposten – 1 oktober 1874, sida 1

den sistnämnda skaffa henne postpapper och andra skrifmateriolier. Miss Cavanagh uppfyllde genast hennes önskan, och sedan Beryl ätit satte hon sig ner och skref ett bref till Noble Desmond i följande ordalag: Mr Noble Desmond! Då jag förliden afton lemnade Wells-strest, var det min afsigt att beröfva mig lifvet. Jag begaf mig till Westminsterbron, men verkställde ej mitt beslut. Jag har hela natten vandrat kring på gatorna. Nu har jag funnit husrum, mon hvar vill jag ej säga er, ty vi kunna aldrig mer råkas. Jag är ej er hustru, Noble — vår vigselakt är af noll och intet värde. Huru skall jag kunna omtala för er anledniagen till att ni är fri? Då vi stodo tillsammans vid kyrkodörren och jag trodde mig vara vid paradisets tröskel, såg jag honom passera förbi — honom — Vane Conroy — min man. Måtte Gud ha förbarmande med oss båda! Jag skall aldrig återse er; men jag skall bedja för er, till dess jag dör, och jag hoppas att i sinom tid en lyckligare kärlek må förjaga allt minne af mig ur ert hjerta. Och likväl — ack, Noble — lifvet är så bittert! Farväl för alltid! Beryl. Hon förseglade brefvet och påskref adressen. Nästa morgon gick hon till postkontoret och lemnade in det. Hon återvände sedan till Bayswater med den känslan, att hennes lif skulle börja alldeles på nytt, och att hennes hopp och mod voro fullkomligt uttömda. — Jag måste börja att arbeta igen, sade hon för sig sjelf, och det enda som nv. kan bereda mig en svag tröst är, att jag erfarit det värsta. Jag har ingenting mer att frukta. Det var väl för henne, att hon ej kunde läsa i framtiden.