Göteborgsposten – 30 september 1874, sida 2

han skulle kunna uthärda vanäran. Hvarföre fick jag ej dö i Schweiz? Ah, det fanns svalka der, bland dessa berg som betäcktes af snö, och friska vindar foro genom dalarne. Jag känner der platser, hvarest man skulle kunna lefva ett helt lif, förgäten och okänd. Huru kallt var ej Lemansjöns djupblå vatten! Huru skönt skulle det ej vara att få bada sitt hufvud bland dess böljor! Hennes ögon lyste af febereld. Hon skrattade på ett söällsamt sätt och spratt dervid till förskräckt af ljudet. — Jag känner mig så besynnerlig i mitt hufvud, tänkte hon. Jag hoppas, att jag ej åter måtte bli sjuk. Jag önskar att jag låge i flodens kala vatten. Noble skulle veta, att jag vore död och sörja mig samt aldrig tänka på, huru nära jag varit att bringa vanära öfver honom. Floden är en färdigbäddad graf för sådana qvinnor som jag. Åter träffades hennes öron af ljudet från hennes eget vilda, låga skratt, Hon ryste och öppnade sin dörr sakta samt smög som en vålnad ner för trapporna. Dörren till mrs Margles matsal var öppen, och Beryl kunde se bröllopsmåltiden framdukad. Den hade ej blifvit rörd. Hon lyssnade ett ögonblick i hopp att få höra Desmonds röst, och derefter öppnade hon dörren till gatan och smög sig halft vansinnig ut i den kalla natten samt tog instinktlikt riktningen mot floden. . XAXL De sista klockslagen af midnattstimman ljödo från parlamentshuset, då en flicka kom framsmygande på Westminsterbron mel sänkt hufvud och af mattighet böjd gestalt. Då bon passerade under en af brolyktorna, föll dess ljus för ett enda ögonblick på hennes ansigte och visade dett: s fpöklika blekhet och de två brinnande ögon, som glöCo i dess midt, Denna flicka var Beryl.