Göteborgsposten – 30 september 1874, sida 2

Han var ej fullt en balftimma aflägsnad från sin post, men under denna korta tid inträffade händelser, som förändrade hela loppet af hans och Beryls lif. För det första hade han knappast stigit ner för trapporna, då Beryl vaknade. Det var ej något långsamt återvändande till medvetande utan ott plötsligt återinträdande i samma slags vakna tillstånd, som hon lemnat då hon sjönk i sin tilltvingade slummer. Samma förtviflade uttryck, som legat i bennes ögon då hon tillslöt dem, låg i dem då hon vaknade. Hon reste sig mekaniskt upp och började kläda sig med händer som tycktes för styfva för att kunna utföra sitt åliggande. — Stackars Noble, hviskade hon sakta. Det skall bli ett hårdt slag för honom. Om de visste det, skulle de skicka mig i fängelse, förmodar jag. Och i hvilket fall som helst är jag ej Nobles hustru. Jag vet att jag ej är det. Jag är Dane Conyers hustru, och Dane Conyers är vid lif. Är Noble bunden vid mig, om jag ej är bunden vid honom? Skall det bli en skandal? Det skulle vara rysligt. Ob, om jag kunde sjunka ut ur hans lif, som en sten sjunker i floden utan att lemna spår efter sig. Han skulle sörja mig, men ej en skugga af vanära skulle förmörka hans lif. Oh, om jag flnge dö nu! om jag finge dö nu! Hon skyndado att kläda sig. De klädesplagg, som hon burit förut på dagen, tog hon åter på sig, det ena efter det andra, med undantag af brudklädningen. Hennes resdrägt låg färdig att påtagas på en stol; hennes börs, hennes näsduk, hennes handskar lågo i fickan. Hon påtog den. Hennes hatt med en vidfästad grå slöja låg på bordet. Hon påtog äfven den. Dessa klädesplagg hade framlagts innan hon på morgonen begaf sig ut, för att de skulle vara färdiga till aftonens resa. Hon kände sig ömsom kall, ömsom foberhet och förde handen gång efter annan till pannan. — Stackars Noble! sade hon åter. Jag tror ej, att