Göteborgsposten – 30 september 1874, sida 2

Blick på pressen. Handelooch Industri-tidn. har följande ppsats med anledning af affärsställningen, ansgligen särskildt i hufvudstadon. Mera främvande för de förbållanden, som här beröras, tergitva vi denna uppsats endast uttryckande år törhoppning, att dess författare, huru väl an än må vara bemmastadd i den honom närnast omgitvande affärsverlden, dock ser denna mgifning i något för mörk beskuggning: Ålånga tecken tydde mot slutet af förlilet år derpå, att vi i år skulle komma att ovitna utbrottet af en våldsam handelskris, ch de svaga utsigter till en god skörd, som örefunnos vid ingången af innevarande års enare hälft, voro ingalunda egnade att minska le bekymmer och den oro, som mångenstädes yystos i fråga om, huru handelsförhållandena kulle komma att gestalta sig under denna senare årshälft. Dess bättre finnas många, som dylika ämnen äro väl bevandrade, som hafva ill sitt förfogande en långvarig lefnads rika örsaronhet, hvilken sätter dem i stånd att med illförsigt anse öch förklara, att landet i den vägen intet Wiver befara. Vi böja oss för leras mogna omdöme och vilja hoppas, att de icke misstaga sig. Men om så ock skulle inträffa, att de slutligen behålla rätt, frukta vi, att de så göra sig sjelfva ovetande och att det resultat af årets handelsverksamhet, de förutspå, kommer att uppstå af helt andra orsaker och beledsagadt af helt andra företeelser, än man, efter dem att döma, kunde hafva rätt att förvänta. Det vill nemligen synas oss, att om en kris uteblifver, det vill säga en sådan väldig omtkastning, eom vi på de senaste 25 åren ätskilliga gånger upplefvat och hvilken på några få dagar i grund och botten rubbar alla bestående handelstörhållanden, hvilken våldsamt öfverflyttar kapitalet från dem, som hafva litet, till dem, som hafva mycket, från dem, som hafva mycket, till dem, som hafva intet, så får en dylik, till äfventyrs skenbart lycklig omständighet tillskrifvas, icke det förhållande, att icke några orsaker till dylik omstörtning föreligga, utan det, att partiela kriser, fördelade på en längre tidrymd, inträffat och eåledes aflägsnat orsakerna till en större sådan. Om icke alla tecken bedraga, hafva vi redan en längre tid varit inne i en dylik period af mindre kriser, eburuväl den styrka vår handelskår under en följd af exceptionelt lyckliga? år samlat, i betydlig mån förhöjt dess förmåga att motstå verkningarne af de förändringar, marknaden numera dagligen undergår. Men äfvon dylik motståndskratt kan icke hålla ut i längden, den förslappar, och de svaga gifva törst vika, derefter de starkare. De svaga hafva redan börjat förlora modet att fortsätta striden och vi tro oss veta, att en del andre äro beredde att i den allra närmaste framtiden duka under. Om de synliga utbrotten af krisen äro få, kan dock icke nekas till att stämningen är sådan, att man efter den skulle vara hågad antaga, att vi befunne oss i en fullt utbildad handelskris. Ryktena om förväntade betalnipgsinställelser aflösa hvarandra med en förfärande hastighet, och ingen intager inom handelsverlden sådan ställning, att ban för dem går fri. Om än dessa rykten till en del röra sig omkring handelshus, hvilkas position icke är den säkraste och hvilka försöka att med sina kreditorer träffa sådana aftal om uppgörelse, genom hvilka båda parternas intresse på bästa sätt till godo ses och denna handelsstads anseende i minsta mån kommer till korta, så hafva de äfven inom sitt område indragit andra, tillhörande storhandeln, hvilkas ställning, så vidt vi varit i tillfälle att från ett antal tillförlitliga personer erfara, i intet hänseende torde berättiga till de ogynsamma omdömen, som under åtskilliga dagar öfver dem uttalats. Att stadens anseende såsom handelsstad på den senaste tiden lidit ett betänkligt afbräck, att det, ifrån att hafva varit vacklande, blitvit svagt, får icke förundra någon, som aldrig så litet är bekant med handelsförhållandena här på platsen eller som erfarit om de skandaler, som under allt för lång tid hört till ordningen för dagen och hvilka i en förvånanevärd variatioa synas vilja i oändlighet utspinna sig. De senare äro en naturlig, en nödvändig följd at de förra, och så länge dessa få fortfara att utbilda sig till en tradition, så länge vågar man ej motse något slut på de senare; man får då ock vara beredd på, att den siesta skymten af anseende försvinner. N. Wermlands Tidning säger, att riksdagsmannavalet i Jönköping, då hr Andreas Andersson i Mosstorp utsågs till riksdagsman i Första kammaren, har väckt en icke ringa förvåning. ÅMan har frågat sig hvilken anledningen kunnat vara för Jönköpings läns landsting att denna gång gå utom sitt eget län och i våra aflägsna bygder uppsöka åt sig en representant i Första kammaren, Man har undrat huru pluraliteten i Jönköpings läns landsting lärt känna hr Andreas Andersson så att det mel sitt val stadnat på honom. Väl har hr Andersson förut varit riksdagsman i Andra kammaren, men hvarken såsom sådan eller annars har han gjort sig känd för att besitta de egenskaper, som man vanligen förmenat vara ersorderliga för att erbålla en plats i Första kammaren. Utgången at detta val har otvetydig! ådagalagt att pluraliteten röstat blindt efter sina ledares fingervisning, utan afseende på avnat än att erhålla en sådan representant som Åär säker i voteringen. Kommer riks: dsgsmannavalen till Första kammaren att fortHan var ej fullt en halftimma aflägsnad