Göteborgsposten – 30 september 1874, sida 1

WL—— Cöteborg den 30 September 1874, Vid sistlidne riksdag framlades för kamrarne en kongl. proposition med förslag till ny reglering af häradshöfdingarnes löneförmåner, hvilken rönte den nu mera temligen sällsporda lyckan att blifva alldeles oförändrad antagen, om också ect litet vilkor af riksdagen fästes vid detta bifall. En omständighet, som äfvenledes är egnad att väcka någon undran, är, att detta ganska vigtiga ärende genomdrefs af regeringen med Andra kammaren emot en ganska betydande majoritet i den den första. Det är just icke så vanligt att se de bestämmande faktorerna inom vårt statsskick grupperade på detta sätt. Sedan emellertid det kongl. förslaget sålunda kommit helekinnadt igenom den gemensamma voteringen, sanktionerades det såsom formligt rogeringabeslut och meddelades till vederbörandes kännodom genom ett nådigt cirkulär af d. 5, juni innev. år. Frågan har verkligen blifvit afgjord med all möjlig snabbhet, något, som för öfrigt visst icke kan sägas om en del andra reformer, hvilka sedan längre tid tillbaka stått på dagordningen och ännu fortfarande stå der. Men det kan verkligen sättas i fråga, huru vida resultatets gagn fullt motsvarar raskheten i behandlingen. Efter hvad vi hafva förnummit, råder ett ganska stort missnöje öfver denna åtgärd hos den embetsmannaklass, som närmast blifvit deraf berörd, nemligen våra landtdomare. Ehuru stämningen på många håll icke är synnerligen gynsam emot statens tjopstomän, våga vi likväl tro, att äfven deras intressen icke böra tillbakasättas i andra fall, än då de befinnas strida mot samhällets kraf. Just med afseende på den förändring, som nu har blifvit vidtagen, har man åberopat Ådet allmännas båtrad, och det kan derför vara skäl att undersöka, om denna här har blifvit riktigt tillgodosedd. I riksdagens underd. skrifvelse d. 13 maj 1868 framställes den anhållan, Åatt K. M:t måtte låta undersöka och utreda, om och på hvad sätt det nu med vissa tjenstebefattningar förenade aflöningssättet medelst expeditionslösen eller andra sportler skulle, till båtnad för det allmänna, kunna helt och hållet eller till någon del afskaffas. Såsom man sionor, var det sportlernas undanrödjande, som egentligen afsågs af kamrarne, när de ingingo med denna begäran. Så mycket underligare måste det då synas, att riksdagen funnit sig tillfredsstäld af en reform, som icke ens kan anses vara halfgjord, i det sportlerna, långt ifrån att afskaffas, tvärt om qvarstå såsom en högst väsentlig beståndsdel af häradshöfdingarnes aflöning. Det är visserligen sant, att de särskilda beloppen för lösen af vissa slags handlingar blifvit något nedsatta, och att det öfriga beräknats såsom betäckning af domarens Fförvaltningskostnader. Men detta förringar alldeles icke olägenheter af sportlerna för den rättsökande allmänheten, som i alla händelser nödgas underkasta sig det besvär, som med deras erläggande är förenadt. Om penningarne stanna i statens eller domarens kassa, är för parterna temligen likgiltigt. Ej heller kan den nu anstälda indragningen hafva stor inflytelse på expeditionernas raska utfärdande, som stundom förmenats uppehållas af häradshöfdiogarnes mångskrifveri i afsigt att vinna ökad lösen. Ty denna lösen stannar nu som förut hos dem, och då de icke behöfva aflägga redovisning för sina förvaltningskostnader, ligger det nu lika som förr i deras intresse att få så stor lösen som möjligt. Från hvilken synpunkt man således betraktar saken, är det svårt att finna, hvad