Göteborgsposten – 28 september 1874, sida 2

gorop öfver preussiskt förtryck, nomligen från Elsas. Vi lära i ett tillochmed tyskt blad söljande bref från denna provina, handlande om de utrotningsförasök som anställas mot franska språkets användaing i skolorna: Hvarför måste undervisningen i båda språken plötsligt upphöra på en tid, då man i Tyskland och nu äfven i Frankrike fäster så stor vigt vid, att personer kunna tala flera språk. Sådana förhällandena nu äro, ba barn bättre tillfälle att läsa franska i Kebl eller Karlsruhe än i Strasbourg, och likasom barn förr skickades från storhertigeömet Baden till Elsas för att lärajsig franska, så borde Elsasbarn nu i samma ändamål skickas till Baden. Detta onda bar gjort sig så allmänt kändt, att distriktrådet, hvilket ej har någonting gemensamt med det parti, som protesterar emot införlifningen, enstämmigt uttryckte sistlidet år sin önskan, att franska språket måtte till en viss utsträckning bibehållas i folkskolorna. Men hvad skedde? Dagen efter det denna önskan uttalats, kom en befallning som än ytterligare inskränkte begagnandet af franska språket. Det är obehöfligt att säga, att denna åtgärd gjorde ett dåligt intryck. Personer, som förut vacklat och lätt kunnat vionas genom frisinande och försonliga åtgärder, draga sig nu tillbaka, och det anmärktes öfverallt, tillochmed i de hofsammaste kretsar: Dat tjenar till intet att inleda några underhandlingar, ty äfven det råd, som aflagt trohetseden, bebandlas på detta sätt, och sådan är den aktning man visar för våra önsknirgar. Härigenom uppstod en misstämning, hvilken ökades genom andra bestämmelser och slutligen dref äfven de fredligaste, försonligaste och oförargligaste innevånarne i armarne på dem, som voro motståndare till införlifningen. Brefskrifvaren säger, att elsassarne först icke intogo någon fientlig och motvillig bållning, utan visade ända till 1873 års distriktval och senare inom distriktsråden hog att samverka med regeringen för de lokala intressenas främjande, men att efter hand förbittrats genom förvaltningens åtgärder. Den preussiska eller kanske rättare nordtyska byråkratien är känd för sin oböjliga hårdhet och stränghet samt sin tendens att utöfva förtryck. I hemlandet har man blifvit härvid så van, att man godmodigt finner sig deri. Men så är icke förhållandet med nyeröfrade landsdelar, såsom Slesvig och ElsasLothringen, hvilka förut åtnjutit ett ganska stort mått af frihet och derför nu bittert känna tungan af eröfrarens gissel, under det att å andra, sidan de preussiske ombetsmännen med ett ej sällan till grymhet urartande ötvermod behandla infödingarne, fransmän eller danskar, hvilka båda nationaliter äro för dem lika förhatliga, och detta af en traditionel fientlighet från månghundraåriga gränskrig och våldsamma brottningar. Med hvarje dag visar det sig allt tydligare, att Preussen genom införlifningen af Elsas-Lotbringen och sin envishet att icke uppfylla Pragfreden och återlemna Nordslesvig till Danmark valt den sämsta politiken och utsätter Europa för alltjemt nya förvecklingar.