Göteborgsposten – 28 september 1874, sida 1

— — — — — De äro mycket vackra, sade earlen något likgiltigt. De kläda er förträffligt, Octavia. — Ja, svarade hon, i det hon rörde hufvudet, så att de röda juvelerna svängde fram och tillbaka. Rubiner passa alltid brunetter. Rollyn har sagt mig, att ni har utmärkta familjejuveler — rubiner och diamanter af omätligt värde och stor skönhet. Vill ni någon dag visa dem för mig, bäste lord Hawkhurst? Jag beundrar juveler. — De äro förvarade i banken, sade earlen. De ha ej varit begagnade, allt sedan min hustru, som var lady Portia Marly, bar dem. Måhända hemtar jag dem någon dag ifrån banken för att förse dem med nya infattningar, men jag tror ej, att det kommer att ske under denna säsong. — Jag önskar att jag kunde få bära dem, utbrast Octavia med låtsad hänförelse, Ah, kvad var det jag yttrade? fortfor hon. Hvad skall ni tro om mig? Men det synes mig hårdt, att dessa dyrbara smycken skola vara inneslutna i ett bankhvalf i stället för att lysa med sin skönhet i gasskenet och bli föremål för hvar enda fashionabel dames afund. Jag är så barnslig, ser ni, mylord, att jag säger allt som faller mig i tankarne. Ni måste behandla mig, som om jag verkligen vore er dotter, banna mig, då jag förtjonar det och neka mig allt, som ni anser att jag ej bör hafva. Hon försökte antaga ett uttryck af ljuf barnslighet; men detta uttryck passade ej rätt väl hennes mörka drag. Lord Hawkhurst tyckte ej heller så bra om henne i hennes nya roll. Hans sätt blef något kallare. Han afskydde tillgjordhet i hvilken form som helst, och det började blifva klart för honom, att hans favorit var full af tillgjordhet. — Jag skall berätta för er, mylord, att vi, under det vi i dag på förmiddagen voro ute, kommo att fara till Oxford-stroet på en ny väg. Då vi passerade förbi en