Göteborgsposten – 25 september 1874, sida 1

Bref srån Paris. Correspondens till Göteborgs-Posten). Paris den 19 sept. 1874. Under de åtta eller tio dsgar, som förflutit sedan Guizota död, ha redan alla Europas tidningar hunnit att egna sin gärd åt hans minne och att mer eller mindre fullständigt skildra en verksamhet, politisk och litterär, som omfattar mer än sextio år af Frankrikes historia. Olika ha omdömena utfallit, likasom de utfalla om hela den period, restaurationens och julimonarkiens, ät hvilka han egnat sina krafter. Historien skall en dag bedöma honom såsom sjelfva hvalfstenen i den konstitutionela bygnad, hvilken man under åren 1814—1848 arbetade på att upprätthålla i Frankrike. Det skall vara hans evinnerliga ära att ha varit den impopuläraste mannen i staten på en tid då populariteten måste köpas med smekningar åt revolutionen. Försöket med den engelska parlamentarismen lyckades icke i Frankrike — likaså litet som alla de andra försöken som sedan dess blifvit gjorda med andra systemer, och Guizot föll på sin tid likasom alla franska statsmän af hans samtid i sin tur gjort. Frankrike är ett land, som det är svårt att tjena, var ett af de sista orden, som han yttrade på sin dödsbädd, och det är ett sant ord. Men han visste att bibebålla sin värdighet i fallet, den berömmelsen har ingen af hans motståndare kunnat fråntaga honom, och efter sin död framstår han såsom en af vårt sekels ädlaste politiska gestalter. Och ännu större än hans politiska, är hans litterära ära, begge sökta och funna i den trägna mödan under en 87årig lefnad, som var en enda lång arbetsdag. För att från de döda komma till de lefvande, så kan det berättas att marskalk Mac Mahon för ett par dagar sedan återkom från sin resa i de norra provinsorma. Versailles är alltjemt regentens residens, och han var också väntad att direkte ankomma dit. Men af någon anledning beslöt han att i stället begifva sig till Paris och qvarstanna der öfver natten. Denna förändring i reseplanen beramades så hastigt, att man i Elysse-palatset icke alls bade gjort sig beredd på hans ankomst, och då tåget anlände till Paris voro inga af myndigheterna tillstädes, för att, såsom etiketten fordrade, mottagå honom. Naturligt är palatget så väl sourneradt, att statens chef icke behöfde riskera att få ligga i obäddad säng — den lilla tältsängen, som den gamle goldaten ständigt begagnar, är för resten icke mycket besvär med att reda iordning — men det begaf sig att, hvad som var ändå förargligare, hela kökspersonalen, ifrån mästerkocken till den minste kökspojken, hade tagit sig en fridsg. Marskalken var hungrig och hans svit likaså, men iomöjligt att få så mycket som den minsta kotlett att förtära. Det återstod ingenting annat än att intaga sin dinör på en restaurant, och det var just det som man gjorde. Jag hoppas att man icke åt sig mindre mätt för det. Det heter — åtminstone säga de republikanska bladen så — att presidentens sista resa skall komma att hafva till följd en viss förändring i hans politik. Ända hittills har det varit väl bekant att Mac Mahon, i trote af det gamla ordspråket, som säger, att Yblir man kung, nog blir man rojalist, alldeles icke varit republikanskt sinnad, ehuru han är chefen för en republik. Men nu skulle han till Nn och med under besöket i Arras ha besvara! ka ett rop ylefve kejsaren! med ett rop lefve republiken! och det till på köpet med er fast ton, som skulle riktigt ha afsett att gör: slut på imperialisternas förhoppningar. Berät telsen har dock sedermera blifvit vederlagd Men i allt fall lärer marskalken ba kommi till den öfvertygelsen, att det icke skulle skad: om republiken finge litet mera anda till dei