Göteborgsposten – 24 september 1874, sida 2

ande danskar, väcker on eå allmän ovi lja om det öfriga Europa, hvars hela mera ramstäende press uttalar på det skarpate leitt klander, att det preussiska kabinetet omöjligen kan längre forblifva döft derför. innu har icke danska regeringen, tagit något fficielt steg i seken, men förr eller senare nåste hon göra det, och man synes nästan ned en viss spänning motse de verkningar, som skola derat följa. Till eådanaf tokerier skall det väl ändock icke gå, som det för öfrigt mot Danmark värliga bladet Tages presse i Wien profeterar, neml. att Bismarck umgås med planen att låta Danmark inträda Tyska Förbundet. Bladet säger sig veta bestämdt, att Bismarck sökt göra konungen af Danmark förtrogen med tanken härpå. Tyskland skulle, ifall danske konungen inträdde i Tyska förbundet, garantera Danmarks integritet och åter afträda hela Slesvig till konungen af Danmark. Danska flottan skulle deremot blifva en del af den tyska flottan, och några danska kolonier skulle blifva förbundshamnar. Tagespresse säger dock, att konungen hittills afböjt förslaget. en preussiska pressen känner sig emellertid i hög grad besvärad af uttelandena från de ledande europeiska organerna, och Köln. Zeit. uppmanar rent ut sin regering att undersöka förhållandena i Slesvig och, om tidningsuppgifterna visa sig osanna, vederlägga dem, men i annat fall tillhålla tjenstemännen i hertigdömet att föra ett mildare regimente. Man synes hafva konfidentielt vändt sig från olika håll till kabinettet i Wien och uppmanat det att i Berlin göra en påstötning om utförandet af Pragfredens art. V, om Nordslesvigs återlemnande till Danmark, men Österrikiska regeringen vägrar bestämdt att vidare blanda sig i saken. Det engelska bladet Daily News, som annars är så tyskvänligt, innehåller i ämnet en ledande artikel, hvari yttras: Pragfredens art. V är ännu i dag icke utförd, ja, man har icke ens gjort något försök att bringa den till verkställighet. De nordslesvigska distriktens befolkning, på hvars iIria omröstning det skulle bero, om den skulle stå under Preussen eller åter förenas med Danmark, har aldrig tillsports härom. Dess land har annekterats och den sjelt med detta; de ha båda behandlats så som om de fullständigt och för alltid blifvit preussiska. Det finnes visserligen ett sätt, hvarpå de kunna åter förenas med Danmark; de kunna med våld jagas ut ur hertigdömena och kast as öfver på andra sidan om gränsen, och det är detta som sker. På de klagomål, som kommit fram, hafva Berlintidningarne ett Jätt svar. De fråga, huru en sådan liten stat som Danmark kan hoppas, att en stor stat som Preussen skall fästa afseende vid dess onskningar. Danmark är visserligen litet; till och med före dess sönderstyckning var hela dervarande befolkning något mindre än innevånarnes antal i flera städer. Att en stat är svag, måste naturligtvis på dem, som hafva med den att göra, utöfva ewt olika intryck, alltsom deras karakter är. I fall Danmark hade varit en mäktig granne, skulle det varit lätt att förstå, att Preussen kunde se sig nödsakadt att med beklagande afstå från sin önskan om att tillfredsställa den lokala befolkningens berättigade åstundan, för att skaffa sig en säkrare gräns eller för att ernå en annan fördel af vigt; men Danmarks svaghet beröfvar det hvarje ursäkt för att det längre underlåter att visa rättsinthet och att uppfylla fördragen. Det fans en tid, då Europa satte ea ära i, att de obetydligaste och svagaste staterna voro i besittning af sina rättigheter under skydd af ett allmänt folksrättsligt system, med samma rättskraf som deras mäktige grannar. Till sådan grad af rättvisa, hofsamhet. och civilisation hade verlden kommit. Vi lefva emellertid nu i fider, då endast ringa vårde sättes på den ära, som de stora staterna kunna vinna genom att punktligt uppfylla sina förpligtelser emot dem, som icke äro sjelsve tillräckligt, starka att framtvinga deras uppfyllande. Om man får döma efter det språk, som föres i hufvudstäder, der man kunde ha väntat större klokhet, så närma vi oss ett tillstånd, hvarunder det kan betraktas som ett brott att vara svag. Här har man den olyckliga verkningen af den militära principens utveckling, hvilken är ett så betecknande drag för vår tidsålder och nyligen förde stora ord på kongressen i Bryssel. Nationer, hvilka sätta styrkan öfver rätten, kunna för ett ögonblick ha en öfvergående framgäng, men till sist komma de att dyrt böta för sina våldshandlingar, emedan de vända allas hjertan ifrån sig och uppröra allas samveten. Man kan förstå, att regeringar löpa den risken, då det gäller en stor fördel; men det är i högsta grad märkvärdigt, att en statsman beter sig på detesättet, när han har alls ingenting att vinna. Det berättas, att den tyske kejsarens personliga känslor äro till hinder för, att något göres i denna sak, så länge han lefver. Han har en oöfvervinnerlig motvilja mot att afståf ett område, der detj finnes ett stort antal af bans tappre soldaters grafvar. Om denna princip blefve antagen, skulle deraf följa en underlig förvirring inom Europa. Äfven om den vore förnuftigare än den är, kan den likväl icke stå öfver fördragens uttryckliga bestämmelser. Ty skland har fått sig ännu ett pansarskepp, hvilket i dagarne gått af stapeln i Kiel och bär namnet Fredrik den store. Kejsar Wilhelm var sjelf tillstädes vid det högtidliga tillfället. De flesta berättelserna om kejsarens mottagande säga, att det var särdeles hjertligt, tillochmed entusiastiskt. Att det härmed likväl icke var alldeles helt, synes framgå af följande yttrande i Spenersche Zeitung: Det visar sig likväl af allt, att Slesvig-Holstein tyvärr är, mer än man kunde tro och mer än det sjelft visste, genom sin långa förbindelse med Danmark främmande för det tyska lifvet och den tyska utvocklingen. Vid den festbankett, som i Kiel gifvits till ära för kejsaren, höll denne ett skåltal, hvari han betonade den tillväxt, tyska flottan fått genom det nya skeppet, och påminte med tacksamhet om aflidne amiral prins Adalbert, som upptagit och utfört konung Fredrik