kar, som vi ej vilja försöka att närmare skildra. Det är nog att säga, att Beryls bref tycktes honom ondas den bittraste smärta på samma gång som det angaf det mest upphöjda moraliska mod, och att han förut ej älskat henne hälften så mycket, som han nu gjorde. Han var en stolt man, men hans stolthet var en hederlig och upphöjd grundsats, ej en förnedrande känsla. Han hade hvarken far eller mor. Det fonns ingen, som skulle känna någon sorg, om han inginge ett gittermål, som från verldsligt sätt utt se saken kunde kallas en mesalliance, och ingen skulle kunna blanda sig i en sådan angelägenhet. Beryl var ädel, intagande och god, hon var dertill begåfvad med en sällsynt skönhet och med många talanger. Han älskade henne med en passion, som förvånade honom sjelf. Afstå ifrån henne — aldrig! Hvad brydde han sig om hennes börd? Hvad brydde han sig om, att hon varit en skurks hustru? Han hyste medlidande med heane och älskade henne så mycket mer, derföre att hon varit utsatt för så grymma lidanden. Framemot midnatt hörde han någonstädes oroliga steg. Det lät som om en person gått af och an. Hans ansigte fick ett uttryck af djup oro, under det han lyssvade. — Min etackars älskling! hviskade han för sig sjelf. Är det för sent att skicka henne ett bud? Jag kan ej låta henne tro, att jag låtit henne försvinra ur mitt hjerta, såsom hon bad mig — bon får ej vara i den tron under alla de långa timmar, som måste förflyta innan morgonen kommer. Han tog upp brefvet, som hon skrifvit till honom, och kastade det på elden. Derefter gick han till sitt skrifbord och skref med fast hand följande rader: Min stackars lilla Beryl! Jag har läst ert bref och brännt upp det. Låt på det sättet ert förflutna lif försvinna ur era tankar. Vi skola aldrig mera tala derom eller hänsyfta. derpå. Ni skell med mig börja ett nytt lif, min älskade, och jag skall göra ert lif fullt af solsken,