Göteborgsposten – 22 september 1874, sida 2

o H Han öppnade sin dörr och trädde in i sitt arbetsrum. I detsamma han steg inom dörren, stötte hans fot emot Beryls bref. Han tog upp det, låste dörren och satte sig ner i sin länstol med ett småleende af belåtenhet, af lycka. Han visste från hvem brefvet kommit och kysste ömt och vördnadsfullt adressen, innan han bröt sigillet. — Hon her gifvit mig sitt svar i afton, såsom hon lofvade, tänkte han. Ah, brefvet synes vara fuktadt med tårar! Tidningsnotisen föll ut. Hen läste den först, men förstod ej hvad innehållet kunde ha för gemenskap med Beryl. Förundrad lade han den afsides. Derefter läste han brefvet — ej en gång utan flera. Han genomsåg åter innehållet af tidningsbiten, sedan brefvet kastat ljus öfver detsamma. Det är onödigt söga, att Beryls bekännelse var mycket bitter för honom. Af hennes goda uppfostran och intagande sätt att vara, hennes till hälften högdragna skick och stolta patriciska skönbet jemte mycket annat hade han dragit den slutsatsen, att hon tillhörde en god familj med bildning och uppfostran under generationer. Med kännedom om hennes rena och upphöjda natur hade han trott henne härstamma af hederliga och ädla menniskor, som låtit henne få sina utmärkta egenskaper i arf. Om hennes kinder brunnit af en hög rodnad vid skrifvandet af detta bref, gjorde hans det ej mindre vid genomläsandet deraf. Men det var beundran af den redlighet och det mod, hvarom hennes bekännelse bar vittne, som framkallade hans rodnad. Huru lätt skulle hon ej ha kunnat behålla allt detta för sig sjelf, om hon hade velat! Men det var den senare delen af brefvet, som gjorde djupaste intrycket på honom. En enka vid sjutton års ålder — en enka som han trott vara flicka — enka efter en man; hvars verkliga namn hon sade sig ej känna! Under en timmas tid fördjupade Desmond sig i tan