Göteborgsposten – 22 september 1874, sida 2

vi finna det mycket naturligt, att Don Carlos skyndat att till allmän kännedom bringa denna ryska dewonstration mot alla andra europeiska regeringar. En åtminstone plantonisk bundsförvant har Don Carlos sunnit i Europa, och om denne än svårligen skall kunna materielt gagna honom, så är likväl saken af en politisk och moralisk betydelse, hvilken sträcker sig vida utom de spanska angelägenheternas sfer. Nu vet verlden äfven, hvem som är Rysslands kandidat till Frankrikes tron och att grefvens at Chambord sträfvanden kunna liksom Biscaiakungens glädja sig åt ett aller högsta skydd och protektoratj at allal ryssars kjelfherskare. Nu vet man äfven och Tyskland framför ellt erfar, att den ursinniga ultramontavismen och den fanatiska jesuitismen, hvilka kriga mot den moderna verlden, hafva funnit ett mäktigt stöd i Ryssland. Czarens skrifvelse till Don Öarlos innebåller en uppenbarelse, hvilken tillintetgör alla illusioner om de senaste kejsarmötena och öppnar en utsigt i framtiden, full af de märkligaste möjligheter. Då Don Carlos törst höjde i Spanien upprorsfanan denna gång och snart såg talrika skaror af befolkvingen i de norra spanska provinserna strömma sig till mötes, betraktades han at en stor del af pressen, isynnerhet den republikanska, äfven här i landet, som en äfventyrare, en gudlös stråtröfvare, med hvilken man nog skulle snart göra kort process. Vi varmade för ett dylikt ringaktande. och då man efter Madridregeringens depescher ständigt återgaf berättelse om nya segrar öfver Don Carlos, men vi likväl såg dennes truppstyrka ökas och hans välde utbreda sig mer och mer öfver norra delen af Spanien, ansågo vi oss äfven böra återgifva carlistiska depescher, hvilka deremot talade om ständiga carlistsegrar. Fakta ba visat, att flera af dessa varit sanna. Man tillvitade oss då inom vår samtida H. T:s spalter att vara carlistvänner, jesuitvönner, reaktionärer och Gud vet hvad tör rysligheter man icke tänkte om oss. Det visar sig emellertid nu, att vi hade-rätt, då vi varnade för carlisternas underskattande. De stå starkare än någonsin och trotsa Madridregeringens hela väpnede makt, fastän denna erhållit ett ej ringa moraliskt stöd i makternas erkännande. Detta oaktadt se vi icke någon omöjlighet för en carlistisk restauration i Spanien, såframt man icke från Tysklands sida vill skrida till en omedelbar, väpnad inblandning, hvilket steg det ej kan taga, om det icke vill utsätta Europa för en följd af förvecklingar, hvilkas verkninningar ej kunna beräknas. Tillräckligt stark är under alla omständigheter carlismen, att ännu länge kunna draga ut på det olycksaliga borgerliga kriget. Allt detta bör vara en maning att ej underskatta de reaktionära krafterna, som verka i det europeiska samhället och, tyvärr, hota med sejder och förvecklingar. Från Spanien ekrisvee, att befolkningen i Bilbao gifvit för officerarne på de tyska kenonsluparne en bankett, hvilken äfven bevistades af o ficerarne på den engelska kanonbåten Fly. De tyska kanonsluparne ba nu afgått till Portugalete. I Ungerns hufvudsiad har det sammansatta ungersk österrikiska ministerrådet beslutat, att spanmålstullen skall från d. 1 oktober upphäfvas. Generalsekreteraren i Italiens inrikesministerium, Serra, har afrest till Sicilien för att öfvervaka ett likformigt och kraftigt utförande af de för kort tid sedan anordnade åtgärderna för den allmänna säkerhetens återställande. I Tyskland pågå alltjemt slitningar mellan statens myadigheter och kyrkans tjenare. Nu har en kanonikus Korytkowski i Gnesen dömts till 9 månaders fängelse och häktats, derför att han olofligen utöfvat befattningen som generalvikarie (ett slags vice biskop). Korytkowsky har haft detta uppdrag från påfven, som säger sig ensam kunna utfärda fullmakt för en dylik betattniog. Men sådan fullmakt förklarar staten vara ogiltig, om icke hans myndigheter godkänts. Nu har presten en gång svurit att lyda påfven framför allt, och när han på dennes befallning allena utöfvar embetet, kastar staten honom i sängelse. Lyder han återigen icke päfvens besallning, utan heldre böjer sig för statens vilja, så bannlyses eller Åexcommuniceras han. Det är denna katolska presterskapets ställning i Tyskland, vi så ofta betonat som ohållbar i längden; och huru mycket man än må beskyllag för ultramontana tänkesätt, kunna vi ej annat än beklaga den ställning, hvari det katolska presterskapet sålunda råkat. Den kunde ha undvikite, om staten gått mera fogligt till väga. Nu är kampens fortgång oundviklig, och våldsamma skola de stormar vara, som den kommer att uppröra. Häromdagen måste polisen i Heidelberg med våld öppna porten till den åt gammalkatolikerna upplåtna Helige Andes kyrka, emedan den katolske presten vägrat frivilligt utlemna nycklarne. Till sin förvåning fann man nu i kyrkan iogenting annat än altaret, bänkarne och ett par gamla messkåpor. Orgel, kalkar och andra föremål af värde hade redan bortförts under natten. Myndigheterna ha naturligtvis trädt emellan. k I Baden ba flere prester, åtalade för att ba oberättigadt meddelat religionsundervisning, blifvit före denna undervisnings början in