Göteborgsposten – 22 september 1874, sida 2

Fran Utlandet. Vioe konungen af Egypten synes verhligen bemöda sig om att undertrycka elafhandeln i mellersta Afrika, om man får döma af följande bret till Times från Alexandria af d. 6:te d:s: Depescher ha ingått från Cairo till guvernören i Sudan, att de egyptiske myndigheterna i södra Kordofan tagit en stor elafkaravan om 591 personer. 137 manliga slafvar blefvo frigifne och inskrifne i den egyptiska hären. 96 barn fingo plats i kbeudivens skolor, 331 qvinnor giftes bort med soldaterna och 21 slafvar dogo efter frigifvandet. Underrättelse har äfvenledes ingått om, att de egyptiska trupperna vunnit en stor seger öfver sultanen af Darfur. För någon tid sedan hade innevånarne i Darfur upphetsat beduinstammarne i deras land mot egyptierna och försett dem med vapen, Till sist beslöto de att intränga i Kordofan. Deras här, som räknade 12.000 väl väpnade män, kommenderades af Es Sultan Aabouna och sammanstötte den 17 juni med en egyptisk afdelning om 1,600 man, som var väpnad med Remingtonsgevär. Efter två timmars hårdnackad strid blef eultanens af Darfur här slagen och måste draga sig tillbaka med stor förlust i döde och sårade. Öfverbefälhafvaren föll, och hans son togs till fånga. Några dagar derefter gjorde sultanen ett nytt angrepp på den egyptiska gränsen; denna gången med en styrka af 50,000 man, hvaraf en stor del kavalleri. Det andra slaget besvarades den 2 juli och varade endast fem qvart, nvarpä fienden blef i grund slagen och ifrigt förföljdes till nattens inbrott. Sultanens här hade 1,500 döde och 400 tårgar; 500 musköter, 7 refflade kanoner och en stor del hästar föllo i egyptiernas händer. De egyptiska trupperna bade 18 döde och 16 sårade. Betydande förstärkningar ba afeändts från Kairo, och det är knappast tvifvel underkastadt, att khediven vill besät:a Darfur och införlifva det med sitt välde. Derigenom skall en af slafhandelns hufvudkällor varda stoppad; ty befolkniogen i Darfur har de störste elafhandlarne i Nellanafrika. Många af deras karavaner dra a tvärs igenom Sahara, genom Fezzan till Tripolis, Bengezi och derifrån längs Medelhafvets kust till de olika slafmarknaderna. Den väg, som karavanerna följa, går genom oaserna i libyska öknen. Många af dessa vägar äro endast kända för beduinerna; men det händer likväl icke så sällan, att en eller annan karavan råkar i egyptiernas händer. Det är emellertid ofantligt svårt att vakta den långa Nilgränsen och hindra, det slafvar insmuglas i landet. 5 Det kan nu ej längre vara något tvifvel un lerkastadt, att kejsaren af Ryssland verkligen skrifvit till Don Carlos ett bref hvari han uttrycker sina önskningar för lugnets snara återställande i Spanien. De tyska tidningarnel anse det för en omöjlighet, att ozaren kan hafva skrifvit ett bref, som i någon, om än ringa mån uttalar sympati för Don Carlos. Man kan ej undra öfver deras ton vid detta tillfälle, ty det är onekligen ett märkligt steg af czaren, som dermed öppet lagt i dagen, att han i betydlig mån skiljer sig från Tyskland och dess politik. Ett tyskt blad i Wien, som på det ifrigaste slutit sig till denna politik och? nu fruktar att se sin dröm om dess triumfer förverkligad, utbrister i följande starka ordalag, hvilka kunna anses vara ett uttryck för de allmänna känslorna i Tyskland, fastän det) bör vara tydligt, att czarens ordaleg endast kunna vara temligen färglösa, om än sjelfva brefvets tillvaro icke är det: Någon illusion om Rysslands egentliga assigter är nu icke längre möjlig. När kejsaren af Ryssland försäkrar Don Carlos om sina sympatier, i samma ögonblick som Österrike och Tyskland genom sitt erkännande af Madridregeringen desavouera carlismen; när czaren i ett bref till röfvareanföraren i Guipuzcoa-bergen beklagar, att Spanien förlorat sin berättigade plats bland Europas nationer, så ligger deri ett hänsynslöst fördömande af detta samma Spanien, gom alla andra makter erkända, och ett pariitagande för carlismen, hvilken i olikhet med alla andra kab nett utropas och erkännes af kejser Alexander inför hela verlden såsom det annars förlorade Spaniens enda räddning och dess enda ännu återstående räddning. Vi förstå den belåtenhet, som denna meningsyttring af czaren framkallar inom carlistlägret. och