Göteborgsposten – 22 september 1874, sida 1

och det är ett bedrägeri, förmodar jog. Jag måste skrifva det bref, som skall låta honom hata och förakta mig. Efter stora ansträngningar fick hon slatligen ihop följande bref: E . Mr Noble Desmond! Jag har lofvat att i afton gifva er ett svar på den fräga, som ni för en stund sedan framställde till mig. Hade jag genast besvarat den nekande, skulle jag ha besparat er och mig stor smärta; men då jag bekännt för er, att jag älskar er, kan jag ej göra annat än framställa den olyckliga sanningen för er. Jag älskar er så, som jag förr aldrig älskat någon. Jag älskar er af hela mitt hjerta, hela min själ; jag skall älska er så länge jag lefver, och på andra sidan grafven, hvarest ioga giftermål finnas, der skall jag älska er evigt! Men jag kan aldrig blifva er hustru — aldrig! Jag kan aldrig blifva mer för er, än jag är nu, och sedan ni läst detta bref vet jog, att jag måste bli ofantligt mycket mindre. Jag har ej haft för afsigt att bedraga er eller någon. Jag har aldrig tänkt på, att någon skulle komma att hysa intresse för mig. Men icke desto mindre skall ni anse mig sågom en bedragerska, då ni får veta allt. Det är mig motbjudande, men jag måste skynda att framställa min historia, innan jag förlorar modet. 3 Jag är ej af god börd. Mina kinder bränna af rodnad, då jag nedskrifver dessa ord, hvilka jag aldrig skulle kunna säga till er personligen. Min mor var dotter till en landtbrukare af gammal god odalmannaslägt. Hon var oskyldig och ren — ack, jag vet och känner att hon var det. Alla hennes brors förbannelser öfver hennes minne, ej den sorgliga omständigheten att hennes far dog af sorg öfver henne, ej ens det att hon ligger i en ohedrad graf under en sten som bär hennes flicknamn kunna beröfra mig tron på min stackars unga mor, hvars ansigte jag aldrig sett — som dog i det hon gaf mig lifvet. Hon trodde sig vara en ärlig hustru, det vet jag af mitt eget hjertas