Göteborgsposten – 21 september 1874, sida 2

i det hans ansigte blef mer allvarsamt, jag har haft ytterligare ett bref från Canada. — Ännu ett bref! Ian tycks ha en riktig mani för att skrifra! Detta är det fjerde brefvet ni fått från honom. — Ja. Jag har ej låtsat om de andra brefven, men på detta måste jag svara. Han är fortfarande sjuk och afreser ej till England förr än i maj; men han begär, att jag skall skicka honom två hundra pund — ej med hans egen adress, ty han är sjuk och urståndsatt att afhemta penningarn2, utan med den adress han uppgifver. Jag tror, att det är adressen på den person, i hvars hus han bor, och hvilken han kallar en god samaritan. Denne gode samaritan tycks vera skyldig hundra pund på sin gård, och vår Don Qvixote ämnar betala skulden såsom en erkänsla för mannens godhet mot honom. — Jag önskar, att den gode samaritanen låtit honom dö, sade Octavia. Ack, om han hade dött, onkel Griffin! Jag förstår ej, hvarföre han skulle gifva sig tillkänna efter att ha varit tyst så länge. Tänk om lord Hawkhurst och Rollyn skulle misstänka sanningen — att jag ej eger Cragthorpe — att den verklige egaren, som antogs vara död, är min onkel Windsor, och att han är vid lif och kommer hem i maj? Dane Conyers bleknade, då dessa ord nådde hans öron. För ett ögonblick bredde sig ett töcken öfver Conyers syn, och det susade för hans öron. Han hede sålt sig — för hvad? Han hade förenat sig med en äfventyrerska, lika samvetslös och fattigare än han sjelf. Han hade blifvit narrad, bedragen. Han hade trott, att han dragit henne in i en väl utlagd snara — nu började han tro, att det var hon som fångat honom i snaran, och en bitter harm tändes inom honom. — Hvarken lord Hawkhurst eller Conyers få någonsin misstänka, att ni vetat om er onkel Windsors tillvaro, sade mr Callender, Jag måste gifva ett erkännande, att