Göteborgsposten – 21 september 1874, sida 2

jag mottagit Windsors bref, men jag skall på samma gång sörsäkra, att jag aldrig omtalat deras innehåll för er. Ni måste i Havkhursts och Conyers ögon vara en oskyldig, trofast qvinna, som är ur stånd att göra något ondt. Att låta dem veta, att ni af beräkning användt er förförelseförmåga på Conyers, att ni förledt honom till det hastiga giftermålet för att undvika farorna af ett dröjsmål skulle vara detsamma som att bringa olycka öfver er. — Skall ni skicka min onkel de penningar han begär? — Naturligtvis. Är ej Cragthorpe hans? Äro ej de furstliga inkomster ni här itnjuter hans? Jag skall skicka penningarne genast, erkänna mottagandet af alla hans bref, säga honom att jag ej ännu upplyst er om, att han fortfarande lefver, och att jag ämnar uppskjuta tillkännagifvandet härom, till dess han anländer till England. Jag skall omtala för honom ert giftermål med den blifvande earlen af Hawkhurst och försäkra hooom om, att vi med glädje skola helsa honom välkommen hem igen, Öaskar ni se havs bref? Jag har det här. — Nej, nej; jag vill ej se det. Dane Conyers hade nu återvunnit sin sjelfbeherskning. Han stäfjade sin harm fullkomligt, steg tyst fram från sitt gömställe, öppnade hastigt dörren och steg in i boudoiren. Han stannade irnanför triskeln och såg på Octavia och mr Callender med ett kallt hånfullt småleende på läpparne och ett gäckande uttryck i sina evarta ögon. Octavia qväfde ett anskri. Hennes onkel spratt till, bleknade men bibehöll ett yttre lugn. — Ni är tidigt hemma, sade mr Callender i det tan försökte tala obesväradt. Ni bibehåller de tidiga vanorna ute på landet, tror jag. — Bry er ej om hvad jag gör, min gode sir, svarade mr Conyers. Jag tror, att dessa rum äro mina, och jag har rätt att gå in i dem, när helst jag behagar. Dot