Göteborgsposten – 19 september 1874, sida 2

JPM ÖEE HU DU kiti, Uuntt URNUDmÅÅU SER sig i ett visst skede, medan yttringarne väl äro oroväckande, men kroppen ännu ej har mist sin kraft att motverka dem! Antagom, att ett stort och begåtvadt främmandoe folk för omkring ett århundrade sedan rest sig mot en usel despotism och bäfdat menniskans rättig heter emot en enda familjs rätt; att det gjort en revolution, som väckt mycket bul ler, och att det förkunnat revolutionens principer under namn af t. ex. rihet, jemlikhet och broderlighet; att det först genom sin naturliga kratt vunnit oerhörda segrar, som fört med sig betydande ändringar i staternas system; att i följd deraf principerna fått äran för framgången och helsats såsom ett nytt evangelium. De predikas på alla möjliga tungomål, vältaliga författare inskärpa dem oupphörligt i folkens öron, statsmännen tvingas att tillämpa dem i åtskilliga stycken. Välståndet går framåt, dels genom folkens sunda utveckling, dels genom hämmande bands upplösning. För allt få Åprinciperna af det verldshistoriska året skörda äran, Men man har ej hunnit lika långt öfverallt i deras tillämpning. Varnande röster hatva höjt eig deremot, men antingen har man ej lyssnat till deras tal, eller har man utlett det såsom föråldrad fördow. Men under tiden. har det stora främmande folket, hvars snille ej ryggar tillbaka för sina tankar, gått allt längre i sina yrkanden, och plötsligt etörtas det från sin makt på ett sätt, som förefaller gåtolikt. Frihetens folk dukar under för ett annat, som sätter sin heder i att lyda, att blindt följa sin konung, när han kallar det till vapen. De besegrade skylla på förräderi, krigslist, öfvermakt, dåliga rustningar o. s. v. Men förklaringen vill icke riktigt räcka till. Alla, äfven de liberale, börja smått undra, huc det hänger i hop med de borömda principerna. Emellertid har vanan gjort dem kära. Ogerna besluter? man sig tör att öfvergitva dem, utan man nöjer sig med att till omvexling midt ibland Årättigheterna insmyga begreppet pligt. Hvad det har der att göra, är mindre klart. Kan jag bafva Åpligter mot staten, då denna är blo:t en inrättning för min egen skull? På sin höjd måste dessa pligter vara en dei af pligterna mot mig sjelf. Men staten ålägger mig värnepligt, och denna sträcker sig så långt, att jag vid påfordran skall vara redo att dö för mitt land. Kan det vara en pligt mot mig sjelf att frivilligt gå till döden? Detta är ju det samma som sjelfmord. Allt nog, man erkänner undersåtens eller, såsom man helst uttrycker sig, medborgarens värnepligt. Gamla sägner tala om ett fosterland, som måste försvaras, de säga ock, att staten eger att utfärda lagar, ej blott maktbud. Dermed håller man till godo, tidsomständigheterna hafva till och med gjort det -modornte att uppfriska fornå!driga traditioner. Mon i sin nakna stränghet smaka de väl kärft, och man känner behof att förlika dem med de älskade rättigheterna; som meaniskan har emot staten genom naturens ordning. Har ej medborgaren rätt att deltaga i statens regering genom. ombud, som han sjelf väljer? Har ej kommusen rätt till sjolfetyrelse för att främja sina gemonsamma fördelar? Har ej industriidkaren rätt att njuta frukterna af sitt arbete? Och i nödfall, får ej rättsinnehasvaren afvärja intrång, äfven om det komme från staten? Sålunda ställes emot ståtens kraf å värnepligt en hel massa af rättigheter. Vi få till en början ynglingens rätt att skapa sig en framtid, som staten ej förspiller genom att taga hans bästa år allt för mycket i anspråk Så hafva vi medborgarens rätt till aktning och heder, som staten ej får förminska genom att ställa honom under en jernhård krigstukt. Vidare hans rätt till helsa, som ej får lida skada af fältlägrens vedermödor, hans rätt till moralisk renhet, som ej får utsättas för kasernlifvets vådor. Och slatligen kommer, alla andra att förtigas, såsom den dyraste och heligaste fädernas och mödrarnes rätt att tå behålla sin ålderdoma tröst så att ej hommen bringas i nöd och förtv slan. Det är ej att undra, om från denna ståndpunkt ropas: Vi strida för vårt eget hjarteblod, och i den striden låta vi ej, dagtinga med oss. Det är ett tecken, att samhällets sjukdom ej kan vara lifsfarlig, då familjens rätt ännu hålles i helgd. Men om denna rätt göres gällande emot staten, hvem svarar då för, att ej en stund kom mer, då den enskilde pockar för sin rätt, på sina intressen, mot både familjen och staten? Huru slutet då blir, hafva vi ofvan sökt att visa. Macchiavelli talar ofta om dem, som ej mäkta välja helt, vare sig det goda eller onda. Halfheten är i allt farligast, ej minst hos de känslosamme, som lättast taga hopen med sig. Om man ryser för blod och ej vill låta staten obetingadt utkräfva det, så frågas: hvem skall skydda den enskildes rätt härutinnan? Och vill man af militära eller andra skäl ej göra honom sjelf till domare i egen sak, med hvad rätt skola då folkets ombud, valde at majoriteten, till hvilken han måhända ej hör, sitta till doms öfver honom och slita, huru vida hans blod har med rätta på konungens bud blifvit utgjutet? Mot denna klippa strandar hvarje tryggande föreskrift i Åvärnepligtslagen Rättegängsoch Polissaker.