Göteborgsposten – 18 september 1874, sida 2

Bazaine säger i detta bref, att man hade mycket öfverskattat den franska hären; att de täta segrarne på Krim och Italien hede skämt bort trupperna; att segrarne i Afrika Åtagits allt för allvarsamt m. m. hvilket allt han framdrager som skäl för franska härens och sina nederlag. Men han ivlåter sig älven på en politisk utredning. IIan medger, att han handlade af politiska skäl i Metz, men tror, att han bade rätt dertill, emedan det revolutionära partiet gifvit föredömet. Detta är den vigtigaste punkten i Bazaines försvarsskritvelse, och det måste erkännas, att den fullt berättigar de vigtiga anklagelser, som vid krigsrätten i Versailles riktades emot honom och mest bidrogo till hans fällande. Det är onödigt alt bestämma, huruvida marskalken hade rätt eller orätt i att anse den provieoriska regeringen efter kejsardömets fall som Kommunens äldra broder och att anse henne hafva genom afskyvärdt bedrägeri kommit i besittning af makten, eller att tvifla på att de främmande regeringar, hvilkas bjelp möjligen kunde väntas, såsom Ryssland och Italien, skulle nedlåta sig till en politisk förbindelse med männen af d. 4 sept. Men att Bazaine, i spetsen för Frankrikes enda här, djerfdes tillåta sig att alls förhandla dessa frågor, att inför fienden sätta i fråga den regerings myndighet, som vari besittning af högsta makten, detta var just kärnan i den anklagelse, på grund al hvilken han dömdes och fäldes i Versailles. Bazrine har således i denna sin nya försvarsskr fvelse helt enkelt anklagat sig sjelf och gifvit siva fällande domare rätt. Bizaine visar äfven en annan kal sida, ty han, flyktingen från Margurite, måttar hugg åt sin välgörare, Napoleon III, åt sin gamle vapenkamrat Mac Mahon, åt hertigen af Aumalo och alla Bina domare. En beklaglig brist på ädelhet i karaktereo, kvilken nästan frestar oss att tro, det äfven de grofva beskyllningar, som gjort mot hans moraliska karskter, ej sakna grund; ehu:u man naturligtvis kan tillskrifva hans fall från en stor höjd en betydande del af den bitterbet, som andas i denna skrift, med hvilken han icke försvarat, men väl dömt sig sjelf.