Göteborgsposten – 18 september 1874, sida 1

Johan August Gripenstedt. En minnesteckning. VIT. Innan den k. propositionen om tolf millionerslånets upptagande blifvit till ständerna öfverlemnad (d. 14 december 1857) hade statsutskottet, starkt påverkadt af den inträdda penningeförlägenheten, redan i medlet af november åstadkommit en finansplan af särdeles besynnerlig beskaffenhet. Den gick ut på att äfven de kronans intrader, som voro afsedda för bestridande af statsverkets utgifter, skulle kunna göras tillgängliga för allmänna rörelsen. Välmeningen från utskottets sida var omisskännelig; men i brådskan hade utskottet förkätit tillvaron af 64 S reg.-formen. Det måhända mest karakteristiska i berörda finansplan var likväl förslaget, att de statskassan tillhöriga medel, söm inflöto till ränterierna och tullkamrarne i landsorten, skulle deponeras i dervarande lånekontor eller i filialoch privatbanker mot utfärdade anvisningar, hvilka skulle infrias i hufvudstaden. Detta besynnerliga förslag framlades nu, oaktadt, så snart privatbankerna annars kommo på tal, vida mera misstroende än förtroende yttrades rörande dessa penningeirrättningar. Men det var också en af konjunkturerna i brådskan framtvingad finansplan: man sade sig vilja förenkla de liqvider, som riksgäldskontoret skulle verkställa, på samma gång man ville bereda nämda kontor större tillgång på medel genom kronouppbördens öfverlomnande dit, och, nu kom kärnpunkten i förslaget, man ville att dessa tillgårgar skulle till allmänheten utlånas genom hypoteksföreningar och enskilda banker, Att finansministern mot de betänkliga förslagen i utskottets fisansplan måste uppträda på riddarhuset, var oundvikligt, ehuru han väl visste, att så väl inom som utom representationen hade utskottets förslag stora sympatier att påräkna. IIan underkände också icke utskottets goda syftemål, den allmänna rörelsens underhjelpande, men han bestridde, attutskottet lugut och noggrant pröfvat sina förslag eller tillräckligt öfvervägt, kuru verkningarne af dem, om de antogos, skulle blifva, ej blott för ögonblicket utan in i framtiden. Han visade, att utskottet framställt förelag, hviika icke skulle leda till enkelhet utan till förveckling. Då utskottet. föreslagit, att uppbördsmedlen, som voro påräknade för de löpande stateutgifterna, skulle till riksgäldskontoret öfverlemnas, så var en sådan föreskrift uppenbart stridande mot regeringsformens uttryckliga stadgande i 64 S. Då så väl de ordinarie som extraordi narie inkomsterna skola vara under konungens disposition till de ändamål, som af ständerna blifva bestämda, vore uppenbart, att i fråga varande medel icke lagligen kunde till någon annans disposition lemnas, hvilken man alltid kunde tänka sig icke skulle kunna eller vilja återlemna dem till den, eom ensamt hade rätt att deröfver disponera. Utskottet hade säledes genom. sitt förslag gjort ett försök till inskränkning i en af de allra vigtigaste rättigheter, som tillböra konungamakten och som ingen styrelse någonsin saknar eller kan sakna, utan att sjelfva begreppet styrelse derigenom till sia grund blifver upphäfdt. Vore det dessutom völbetänkt att göra hela statemaskinons gång beroende af ett verk, som af omständigheterna allt för väl kunde sättas ur stånd att. uppfylla sina förbindelser mot statsverket och som dessutom helt och hållet stod utanför konungons maktområde? Och vore det icke temligen klart, att om förslaget antogs och blefve gällande, skulle derigenom hela hopen af hjelpbehöfvande och hjelpsökande direkte hänvisas till statsverket och K. M:t, hvadan det sålunda hädanefter blefve ett slags regel, att vid det första trångmål, hvaruti de enskilda aten eller annan orsak försattes, genast ett starkt anlopp skulle riktas mot regeringen och statsverket, på hvilka man gjorda anspråk, att dess medel och löpande inkomster skulle inkastas i hvirf—p— p — —