Göteborgsposten – 18 september 1874, sida 1

Till 1857 års riksdag ansåg sig sinansministern kunna göra framställning om åtskilliga förändringar i tull-lagstiftningen i frihandelsriktning. Han uppställde såsom grundsatser, hvilka borde vid ett ordnadt tullsystem antagas: att tulltarifferna för varuförseln återbringas till sin ursprungliga finansiella bestämmelse ; att tullfrihet eller låg tull bör ega rum för inkommande råämnen till förädling, samt för beredningsämnen till användande vid näringarno och kovstfliten, äfvensom för födoämnen och vissa andra förnödevhetsartiklar och att tullafgifterna för öfriga inkommande varor bestämmas till måttligt belopp, men högre eller lägre, allt eftersom varorna äro mer eller mindre bearbetade. Men dessa grundsatser — hvilkas riktighet.ingen au bestrider — uppkallade åter protektionisterna till strid, och erkännas bör, att de använde alla upptänkliga vapen till skyddssystemets försvar. Naturligtvis tillvitades finansministern nu att vilja undergräfva all inhemsk industri, fastän den skulle erhålla sina bebof af råvaror och beredningsämnen tullfritt eller mot låg tull; äfven landtbruket skulle gå under, fastän dess idkare erhölle sina konsumtionsartiklar för lägre pris. Men huru radikalt i frihandelsriktning finansministern än tillvitades att tillvägagå, så vågade han dock icke ännu föreslå utförseltullens afskaffande, utan inskränkte sig till att såsom grundsats uppställa: Cutförseltull bestämmes endast för sådana artiklar, hvilkas qvarbållande inom landet, vare sig i ursprungligt skick eller för vidare förädling, kan anses önekligt att genom lagstiftningen befrämja. Denna restriktion nödgades finansministern intaga, emedan han befarade, att förslagen om införseltullarnes nedsättning annars skulle fått till motståndare äfven dem som höllo på utförseltullen. Då den k. propositionen med förslag till tulltaxa föredrogs på riddarhuset för att till bevillningsutskottet remitteras, uppträdde ingen mot densamma. Ett par dagar derefter begärde hr L. J. Hierta ordet och anhöll, att, då han ej varit tillatädes när nämnde proposition förekom, nu få uttala sin tillfredsställelse med att den blifvit framlagd; den vore desto angenämare för honom, som i nära 20 år oaflåtligt arbetat för verkliggörandet af de grundsatser i afseende på tull-lagstiftningen, hvilka i denna handling blifvit uttalade, och som för sin ifran i denna vigtiga fråga blifvit på riddarhuset beskyld Latt vara köpt af engelsmännen. Särskildt anhöll han få hembära sin uppriktiga, om än ringa hyllning till siaansministern för den klarhet och följdriktighet hvarmed ban yttrat sig i detta ämne. Men tal. ansåg sig likväl böra mana till varsamhet och till billigt afseende å bestående förhållanden och icke öfvergå till prohibitismens motvats, samt icke göra till hufvudsyfte att ej lemna något skydd åt de inhemska näringarne. Inom bevillningsutskottet var skyddssystemet visserligen icke svagt representeradt, men det af regeringen framlagda förslaget till tulltaxa förordades likväl. Nämnde system hade ätven på riddarhuset försvarare och de hotade näringarne några ifriga målsmän. I striden om den nya tulltaxan kunde finansministern icke personligen taga del. Han var just då återigen ett rof för den ytterst plågsamma sjukdom, som otta framkallades af och inställde sig efter de öfvoransträngningar, för hvilka han utsatte sig under utöfningen af sitt kall. Men det friare tullsystemet hade på riddarhuset kraftfulla försvarare i tvillingbröderna Fåhreeas och i bröderna C. L. och G. C. af Ugglas. Resultatet af ständernas sörhandlingar blef, att det friare tullsystemet, enligt finansministerns förslag, tog ett stort steg framåt: införseltullen på spanmål, mjöl, kött, fläsk och andra landtmannaprodukter afskaffades. Den grundsats som redan 1823 års riksdag godkänt blef således först 1858 tillämpad, men icke heller då fullständigt. Likväl klagade landtmannapartiet tio år derefter att den nya tull-lagstiftningen kommit oförberedd! (Forts.)