Göteborgsposten – 17 september 1874, sida 2

Jag har en bestämd inkomst ef tvåhundra pund om året. jag vet att ni är ensam i verlden. Jag älskar er, Beryl. Jag har älskat er från första dagen jag såg er. Jag kan ej erbjuda er den rikedom, som ni. skulle förtjena att vinna; men jag kan erbjuda er ett kärleksfullt hjerta, hängifvenhet under hela mitt framtida lif och det solljusa lilla hem, jag för er målat. Beryl — Beryl, min älskade, vill ni bli min hustru? Beryls hand darrade i hans som en fångad fogel. Hon drog den tillbaka med en suck, som nästan liknade ett klagoljud. — Nej, nej, mumlade hon. Jag kan ej. Oh, mr Desmond, ni har erbjudit mig himlen, och jag måste tillbakavisa ert anbud. Han fattade hennes hand och höll den fast i sin. — Hyser ni motvilja för mig, Beryl? — Nej — ack nej! — Skulle ni ej kunna lära utt älska mig? hviskade han. Hon var tyst. Han upprepade sin fråga med en ömhet, som skulle ha bevekt en fiendes hjerta. Ö — Jo, sade hon slutligen med en darrande hviskning, Jag älskar er nu. Det uppstod några ögonblicks tystnad mellan dem. De fortsatte sin väg genom den täta dimman, mötte endast några vandrare och tycktes vara nästan lika ensamma och ostörda på Londons gator, som om de varit i en ödemark. — Huru snart kan jag påräkna, att ni skall bli min lilla hustru? frågade Desmond slutligen. — Aldrig! svarade hon med låg, sorgsen stämma. Ack, det kan aldrig ske, Noble. Jag måste gå min egen bana. Ni skall slutligen glömma ert tycke för mig. Jag skall aldrig gifta mig. — Ni känner mig ej så väl, som jag trodde, sade Desmond, Ni gifver min kärlek till er den ofullstän diga