Göteborgsposten – 15 september 1874, sida 2

NÖTBEs vestkust Syang VING och mulen himmel. En ny Riddar Blåskägg Assis-domstolen i Seine-departementet har i dessa dagar baft att döma en grof brottsling. Moreau, herborist (ett slags Jägre apote som egentligen drifver handel med medicinalväxter) stär tilltalad inför juryn för att hafva år 1873 förgiftat sin första hustru, i ändamål att åtkomma den andel af hennes förmögenhet, som han låtit henne testamentera honom, derefter inom några månader gift om sig och på samma sätt förgiftat den andra hustrun, i afsigt att kunna ingå ett tredje giftermål. Dessa brott ha väckt ett mer än vanligt uppseende och tidningarne i Paris ha vidlyftigt sysselsatt sig dermed. I afvaktan på höstsessionens begynnelse har den förberedande undersökningen upptagit flera månader, hvarunder den anklagade ingen enda gång afvikit från sitt lugn och sitt förnekande af brottet och icke heller någon gång låtit beträda sig med tvetalan. Den 9 och 10 september egde den offentliga ransakningen rum under tillopp af en ofantlig mängd åhörare. Öfver domarestolen, der rättens president och assessorer satte iförda sina röda hermelinskantade embetsdrägter, är nu upphängd den stora taflan af artisten Bonnat, den korsfäste Christus-, som på årets konstutställning väckte så mycket uppseende 7. Till höger om domaren, midt emot den auklagadds bänk, har den allmänna åklagaren, generaladvokaten, sin plats, och bakom honom sitter juryn. Framför den anklagade sitter hans försvarare och midt framför domarebordet står ett mindre bord, fullastadt med de föremål, som tjena såsom materiela bevis för det begångna brottet: de begge osfcens matsmältningsorganer, kemiskt undersökta och förvarade i stora glasburkar, samt några andra flaskor, innehällande dels en blåaktig materia som tillvaratagits i den anklagades laboratorium, dels jord upphemtad omkring de begge. likkistorna. — Pabliken fyller hela fonden af salen, de privilegierade som lyckats att få inträdeskort upptaga de främsta bänkarne (man märker der isynnerhet en stor mängd fruntimmer), längre bort åro ståplatser för dem som varit de främsta i den långa dueuen som började bilda sig redan tidigt på morgonen. Moreau är en helt ung man, endast 32 år, och ser ännu yngre ut. Han är blond, har ganska fina och intelligenta drag och ett på det hela taget icke ofördelaktigt utseende. Han ser föröfrigt fullkomligt ut som Len beskedlig karl och röjer icke den minsta oro men icke heller något trots. Han är sorgklädd (efter sitt sista offer!) och med mycken omsorg. Notarien läser upp anklagelseakten, och det inhemtas deraf, att Moreaus första hustru dog den 18 augusti 1873, 33 år gammal, efter en kort sjukdom och efter att ha varit gift — och efter både sin egen och alla andras utsago, mycket lyckligt gift i tre och ett halft år. Under hennes sjukdom var det mannen, som uteslutande beredde åt henne de medikamenter och dekokter. som läkaren föreskref, äfvensom hennes mat. Under hela sjukdomen hade bon haft oupphörliga kräkningar, men i trots af lakarans tillsägelser, hade Moreau icke förvarat eller låtit undersöka dessa uppkastningar. Orsaken till sjukdomen hade derföre aldrig blifvit klar för läkaren, men emellertid ansågs fru Moreau ha dött at en magåkomma. Moreau sjelf bade åt de personer, som frågat honom derom, gifvit motsägande svar. Två dagar före hennes död, hade han låtit tillkalla en notarius publicus och låtit hustrun testamentariskt öfverlemna åt honom dispositionsratten öfver hennes förmögenhet. Han hade visat mycken sorg öfver dödstallet, men d. 16 april 1874 gifte han sig på nytt. Den andra hustrun hade i flera år haft en förbindelse med en rik köpman i Paris, hvilket var Moreau fullständigt bekant, men hon medförde såsom hemgift 25,000 fres, ett hus i S:t Denis och ett nytt och välförsedt bo, at hvilket allt, enligt äktenskapskontraktet, mannen, i händelse af hennes död, skulle blifva egare till bältten. Den andra hustrun bade aldrig varit sjuk före sitt giftermål, men den 15 maj angreps hon af kräkningar, som icke ville upphöra, och dog 42 dagar efter bröllopet d. 28 maj. Moreau hade tillkallat en annan läkare än den, som skött hans första hustru; denne hade angifvit Diphterite såsom dödsorsaken. Hustrun sjelf var emellertid fullt öfvertygad om, att hon blifvit förgiftad och bade meddelat denna misstanke åt flera personer. Det var dessa misstanl; som spridde sig och gåfvo anledning till likens uppgräfning, så mycket mer som Moreau efter detta dödsfall visat sig fullkomligt kall och känslolös. Han hade under sjukdomen skött henne likasom den första hustrun. Den kemiska analysen af de döda kropparne visade befintligheten i begge af en märkbar qvantitet koppar, som icke på naturligt sätt kunde inkommit i magen. En Moreau tillhörig handbok i kemi befanns särskildt märkt vid det ställe, som afhandlar beredningen och verkningarne af svafvelsyrad kopparoxid. Morean befann sig i en generad affärsställning. Han hade betydliga skulder, som han icke kunde båtala, isynnerhet för inköpet af rättigheterna och materielen för sin rörelse, som hade kostat 18,000 fres. Det antages för säkert, att han hade för afsigt att genom ett tredje fördelaktigt giftermål skaffa sig nya resurser. ) Det berättas om detta måleri, att konstnären för att. riktigt naturtroget kunna återgifva muskeloch åderspänningarne i en korsfäst menniskokropp, förskaffat sig ett lik från Hotel-Dieu, låtit uppspika detsamma på ett kors i sin atelier och efter denna ohyggliga modell utfört sin tafla. För att åstadkomma en ännu större effekt hade han låtit en stråle elektriskt ljus ofvanifrån falla öfver den upphängda kroppen. Taflan har också blifvit någonting i tekniskt. och anatomiskt hänseende oöfverträffligt. Deremot märkes icke ett spår till det religiösa eller andliga element, som i framställningen af den korsfäste frälsaren ibör vara hufvudsaken; figurens ansigte är rått och simpelt och det allmänna omdömet är att Bonnat lyckats åstadkomma en träffande bild af — den obotfärdige röfvaren.