Göteborgsposten – 15 september 1874, sida 1

ut sina egna penningar för deras hushåll, då hennes man väl med rätta borde sörja för dess underhåll? — fra anmärkningar äro riktiga, sade lord Hawkhurst. Jag har tänkt på allt detta förut. Jag vill ej gifva några löften eller fatta något bestämdt beslut rörande det underhåll jag vill gifva Conyers, förrän jag träffat min lagkarl; men något skall jag göra för honom. Jag skall besöka min lagkarl i morgon. Callenders ögon glänste. Så mycket redan vunnet! — Förlåt mig, sade han; det är ännu en sak. De unga makarne veta ej, att jag talar för deras bästa, men i egenskap af onkel och förut varande förmyndare för min obetänksamma Octavia är det min skyldighet att yttra mig vidare. Jag sade er, att jag hoppades, att ni skulle lefva till hög ålder. Ja, jag är öfvertygad derom. Med er utomordentliga lifskraft kan ni nästan trotsa sjukdom och död; men ändock är lifvet så ovisst. Ni kan dö inom ett år. Ni har förklarat er afsigt vara att göra Conyers till er arfvinge. Förlåt mig, om jag synes er närgången, då jag blott är angelägen om att befordra era egna önskningar. Hvarföre ej göra ert testamente, mylord och derigenom så betrygga er unge slägtings framtid, att den är oberoende af hvarje olyckshändelse? Hvarföre ej utan dröjsmål låta uppsätta ert testamente och derigenom tillförsäkra er gamle vän Windsors ättlingar hela er rikedom? Earlen såg bestört ut, men ej missnöjd. Han lät sin cigarr falla och yttrade slutligen i bestämd ton: — Ni har rätt. Lifvet är ovisst. Jag skall genast vidtaga åtgärder i det afseendet. Jag skall låta uppsätta mitt testamente i morgon. XII. Beryls lif var ej längre utan mål. Hon hade upptäckt en nyckel till sin hemliga historia. Hon visste nu, att hennes mor, hvars namn var fläckadt och hvars döda