Göteborgsposten – 9 september 1874, sida 1

skilliga droskor, medförande personer från jernvägsstationerna och kontoren. Deras antal tycktes större än under mera vackra dagar. Beryl stod vid gathörnet och passade på: tillfälle för att passera öfver gatan. Då ett gynnsamt sådant erbjöd sig begaf hon sig öfver. Det fanns ingen halt-plats på midten, såsom fallet så ofta är i London, och hon var nödsakad att se först åt ett håll, så åt ett annet för att försäkra sig om, att ingen fara hotade. Hon hade hunnit halfvägs öfver, då tre eller fyra droskor, kommande från motsatta riktningar, hastigt nalkades henne, i det grå regntöcknet. Två droskkuskar ropade häftigt och i samma ögonblick åt henne att se upp. Beryl började springa, men snafvade på den slippriga stenläggningen, paroplyet blåste ur hennes hand och hon föll omkull. Iunan hon hann resa sig, var on droskhäst så nöra henne, att hennes räddning tycktes omöjlig utan hjelp. Droskkusken, som var i ordvexling med en annan droskkusk, såg henne ej. Ett ögonblick till, och hor skulle kanhända varit krossad under hästens fötter, om ej en ung man, som passerade förbi, sett hennes fall och med ett vigt språng kommit till hennes räddning. Hastigt som blixten fattade han droskhästen vid betslet och tvang honom att resa sig på bakfötterna och rygga tillbaka. Derefter upplyftade han den unga qvinnan och bar henne till trottoaren. Händelsen hade försiggått på fem sekunder. Beryl hade knappt haft tid att märka sin far, innan hon var räddad. Hennes räddare bar henne lika lätt, som om hon varit ett barn. Han satte ner henne på en stentrappa, men fortfor att stödja henne, ty hennes ansigte var likblekt, och hon såg ytterst svag rt. Hennes hatt hängde ner på hennes nacke, hennes lilla hufvud var bart. Hon såg förtjusande ut i sin för