Göteborgsposten – 5 september 1874, sida 1

— verdomaren i Shanghai,, hvartill han och två andra europber blifvit inbjudna. Tvä slafvar öppnade dörren för gästerna, som genast mottogos med en öronskärande musik. Då de lyckligen undsluppit denna, fördes de in i ett inre rum och derifrån i mottagningssalen, hvarest de mottogos af öfverdomaren full gala. Härefter gick man till bords. Sedan det oundgängliga tet blifvit serveradt, framkommo de röda lackerade pinnarne, hvilka i Kina tjena i stället för knif och gaffel. Derpå följde risvin, skinka, ägg, grönsaker, soppa på svalbon m. m. Ettar denna ventröföljde tretiojyra, mer eller mindre bastanta rätter, hvaribland särskildt nämnas: frikas påz hajfenor,, snigelpur, ragout på andtunga, sskhjerna i brun sås, en kinesisk läckerhet men outhärdligt vämjelig för en europeisk gom, mjölkakor i olja o. 8 v. Den kinesiska kokkonsten består nemligen hufvudsakligast i att uppfinna det största möjliga antalet rätter och intrycket af det hela var som af — kokt gutiaperka-! Lyckligtvis slutade måltiden, som räckte från kl, 7 till 10 på aftonen, med stekt fläsk och förträffliga frukter, så att de europeisko gästerna icke behöfde att gå hungriga till sängs. Allrasist bjöds omkring Champagne, som i Kina är orimligt dyrt och detta smakade oändligt läskande efter en dylik mioshandling af tuggningsapparaterna och matsmttningsorganerna. Och gästerna lemnade i sullkomligt godt lynne sin förekommande värd, som hade uppbjudit hela sin kokkonsts resurser för att undfägna dem, isynnerhet som han vid afskedet bjöd dem en fin Havana-cigarr, hvars retande doft kändes dubbelt förtjusande ofvan på ångorna från sniglar, hajlenor och i ordets egentligaste bemärkelse väl gödda, svalbon. 1 Musei tafvelgalleri äro nu utstälda de i förra krönikan omnämda stora taflorna af Tidemand g. Jacobsen, Nordenberg och Thaulow samt flera andra dels original dels kopior, om hvilka vi framdeles torde få tillfälle att yttra oss. Hofmålaren Geskel Saloman uppehåller sig f. n. härstädes stadd på hemvägen till Stockholm från en studieresa. Hr S. bvars talang i hufvudstaden väckt ett rättvist erkännande och hvars rykte som konstnär nu är stadgadt, lärer ha under arbete två större och två mindre dukar, de större: 1:0) Gustaf Eriksson Wasa, då han 1521 i Westeråe rådhuskällare med egen hand slår bottnarne ur vinoch mjödfaten förebrående sina rusiga dalkarlar med följande ord: ÅJag ser heldre mjöd och vin vinna än mina krigares blod; 2:0) Från striden hemvändande: segerkrönta krigare, ett motiv, som länge sysselsatt konstnärens fantasi, de mindre: En flicka, som smyger ett bref i en breflåda, under det hon oroligt spejar efter om någon: skall märka henne och 2:0) Gosse, sökande väcka till lif en liten fogel, som han i misshugg dödat. Tre konstnärer af föga vanligt slag gästa f. n. vår stad och ba slagit upp sina bopälar i t. d. Bloms stora sal. Det är de tre: verldsberömda hunderne Schnapel, Frieda och Diana. Schnap-I spslar domino som en durchdrifven klubbist, Diana räknar som en bokhållare med 5000 kronors inkomst, Frieda trakterar piano som Joseffy och sjunger som — ja, det skall ej vara så särdeles vackert att döma af följande eljest berönmande notis i Norrköpings Tidningar: Hundfröjd-. Trenne utmärkt väl dresserade små hundar hafva ett par dagar förevisats å hotell Svea och förtjena verkligen att tagas i betraktande. De spela domino, antyda nationalfärgerna, utvisa personers ålder, traktera icke illa ett litet särskildt konstrueradt piano med 8 tangenter o. 8. v. men deras säng utbärdar icke ett kritiskt bedömande. Emellertid kunna vi försäkra, att sjelfva förevisningen i sin helhet icke är någon humbug, fastän annonsen närmar sig deråt och entreafgisten måbända är något för hög. Hundarne förevisas om måndag för sista gången, hvarvid äfven, kl. 6 e m., den medhafda boaormen kommer att matas. Samma tidnings kronikör, Pahr L. berättade härom dagen följande lustiga tilldragelse: Konsul C. D. Philipson och operasängaren Janzon, båda f. d. Norrköpingebor, möttes häromdagen i hörnet af Regeriogsgatan och Gustaf Adolss torg i Stockholm, då följande samtal uppstod: God dag, herr Jonsson ! Mjuka tjenare, herr Josephsson ! Um, mitt namn är Philipson! Jaså! Ja, mitt är Janzon! Till sist vår egen bistoriett för dagen Vid en af våra badorter roade man sig med lekar, icke den på dylika ställen så vanliga kärleken, utan med en annan, den der, ni vet, då man får en person (det händer icke alltid i kärleken) at sin granne till hö ger och skall så säga hvari han är lik och olik ett annat föremål, som man får af sir granne till venster. Nåväl, fröken 2. har fått kunglig sekte X. och på samma gång en kalfstek. Se häl huru fyndigt hon redde sig ur förlägenheten, Likheten: De passa båda förträffligt vic ett godt bord. Olikheten: Kalfateken kan skämmas, me: det kan icke kunglig sekter X. Har går det med den tillämnade, nya ho tellbyggnaden! SioCkKhOIms-KorrespondensDen 3 september. men nödvändigt Or nat är Ahahapvliot