Göteborgsposten – 5 september 1874, sida 1

att ens samvete helt tvärt blifvit upplyst om oriktigheten af de baptistiska villomeningarne. Hvilken omsättning och hvilket lif skulle icke uppstå i de respektive församlingarna! Men staten hade på intet vilkor rätt att ingripa, och ve den officer, som droge på munnen åt de täta omvändelserna bland ynglingar i beväringsåldern! Men, som sagdt, H. T. finner ändå dessa utsigter litet betänkliga. Visserligen kommer det icke i fråga, att vår kollega uppgitver sin liberala teori om den enskildes sjelfbestämmelse i afseende på lagens åtlydnad. Men han vill, att staten, när en sådan der kristlig soldat står på sig, skall artigt befria honom från exercisen, men i stället ålägga honom någon motsvarande verksamhet till allmänt gagn. Men detta åliggande får för all del ej uppfattas såsom ett straff, emedan ingen bör lida vanära för sin öfvertygelse. Staten bör, liksom skolorna, ha sina valfria läroämnen, tillåta undersåtarne att efter eget skön göra krigstjenst eter ej. Huru det skall gå med sosterlandets försvar under sådana förhållanden, derom förmäles intet. Konung och rikedag hafva nyligen upphäft rättigheten att lega sig fri och gjort värnepligten gällande för alla, för den rike så väl som för den fattige. Men pu vill man på en annan väg skapa ett privilegium för vissa medborgare att hålla sig undan, när det gäller att kläda blodig skjorta för fäderneslandet, så att de icke ens behöfva deltaga i oblodiga vapenöfningar. Denna förmån skall åtnjutas af förste bäste svärmare, som ej en gång är skyldig att bjuda annat skäl för sin vägran än ett åberopande på den inre rösten. Hvad ända tar då jämlikheten inför lagen, denna käpphäst för alla demokrater? Ty icke öfverensstämmer dermed, att baptisten skall framför luteranen, juden o. 8. v. vara i besittning af det företräde, som nekas adelsmannen framför den ofrälse, millionären framför torparen. Men, det är sant, en annan utväg finnes, som kanske är mera lockande för blödiga hjertan. Eftersom en och annan anser för synd att slåss för kung och land, låtom oss då så gerna afskaffa krigstjenst och vapenöfningar för alla! Detta är tydligen andemeningen i de artiklar, som kristelige insändare så ofta pläga tillskicka H. T. och som så beredvilligt emottagas af dess ärade redaktion. Kriget är mord, heter det, och den som öfvar sig i vapenföring är att akta såsom den der studerar konsten att slå ihjäl sina medmenniskor. Menniskorna skola älska hvarandra, och älekar jag fienden, när jag med svärdet i hand dräper honom vid försöket att eröfra mitt fädernesland? Jag får icke sätta mig till motvärn, utan jag skall fegt underkasta mig fiendene godtycke. Vi hatva förut sagt vår tanke om detta pjunkiga prat, som vi finna mer upprörande än något annat. Vi tillägga endast att, om detta är kristendom, då vilja vi vara hedningar. Till dem, som instämma i dessa modlöshetens och den moraliska slapphetens läror, ställa vi blott den önskan, att de måtte förskona allmänheten från sitt skryt med nordisk ande och kraft och folklis, m. fl. dylika tomma talesätt, som slå öfver i det vidriga, när de förbindas med fullkomlig brist på känsla för fosterlandets kraf just i de vigtigaste fall. Det är ej med fosterländska sånger eller hypernationalt vrövl å la hrr Björnson och Arvesen, som vårt folks sjelfständighet skall hållas upprätt i tidens stormar. Endast genom tukt och lagbunden lydnad, genom att häfda statens rätt emot den enskildes tycken och infall, genom att inskärpa pligtkänsla och uppoffring kan man bringa ett folk derhän, att det lugnt och utan öfvermod går faran till mötes. Och ett drygt ansvar hvilar på pressen, om hon bidrager att försvaga desea band, vare sig det sker af demagogiek beräkning eller af ömsint klemighet. Prinsessan Eugenies helsotillstånd, som någon tid varit mindre tillfredeställande, är, enligt Gotl. Alleh, nu så förbättradt, att prinsessan kunnat lemna sina rum. Nya Teatern. Åbmanska tentersällskapet började i går afton sin korta sejour härstädes. Huset var utsåldt, såsom man ock kunde vänta, och saatliga de för aftonen uppträdande medlemmarne af sällskapet mottogos med lifliga och ibållande applåder, en hjertlig och uppriktig välkomsthelsning från en publik, som lärt sig värdera dessa den eceniska konstens adepter, från hvilka den emot sin vilja måste så snart skiljas. Det på programmet upptagna stycket Ombyten a Louis Leroy utmärker sig isynnerhet för er VN BE re