Göteborgsposten – 5 september 1874, sida 1

som stadgar straff för ett sådant brott, ingenFör dem som i nästa månad äro dömda att j li lytta, ser det dystert ut, när man hör, huru frigt små och stora lägenheter efterfrågas. För hushållen har en lättnad, om ock liten, visat sig, ity att priserna å ved nedgått med 3 a 4 kronor pr famn. : Vöteborg den 5 September) 1874, På beskedligt folk har ingenting så stor verkan, som då man vädjar till deras mennikokärlek och medlidande för nödställde likar. Folkledarne hafva också i alla tider begagnat sig af detta medel för att vinna ändamål, hvilka med en väl förstådd menniskokärlek intet hafva att skaffa. Beklagligtvis hafva de ofta lyckats deri, hvilket bevisar, att menniskornas enfald är större än demokraterna gerna vilja medgifva. Man gör ej sällan rätt i att miestro sina ömma rörelser och först undersöka, huru saken förhåller sig, innan man sätter sig ned att gråta och slå i hop händerna. Det är t. ex. mycket ledsamt, att en förbrytare enligt lag skall hållas till straffarbete under så eller så lång tid. Huru mycket trefligare hade det ej varit för honom sjelf att fritt få lustvandra i naturens sköte, ostörd få egna sig åt en älskande makas omfamningar och med förtrogne vänner då och då få tömma ett glas på qvällqvisten? -Huru många dagsverken gå ej förlorade eller ersättas endast ofullständigt genom hans tvångsarbete? Och så vidare i oändlighet. Slika uppbygligga betraktelser kunna utspinnas så långt som helst till gam man för dem, som ej hafva annat att tänka på. Det är intet ondt deri. Men något annorlunda ställer sig saken, om den lättrörde menniskovännen tvärt tar sig för att i dygdig. förbittring anklaga lagen och samhället och domstolarne för brottslingens olycka. Så har vår vän Handelstidningen gått till väga i fråga om några Gotlandsbaptister, som blifvit dömde till straff för vägran att fullgöra sina beväringsösningar. Icke nog med, att tidningen utan att avföra några skäl uttalar tvifvel om domens rättmätighet och dermed i sin mån och efter sin förmåga söker kasta skugga på domstolens oväld i ekötandet af sitt kall. Bladet påstår också, att, äfven om domen vore fullt laglig, är sjelfva den lag, — — ALP OM HÖ d 45 S —-— —-— DD—-——:s— fet FFS —5 ting mer eller minre än -barbarisk-. Ty Åsamvetot tår ej tvingas. Hvilka slutsatser kan nu denna grundsats framkalla? Om det faller någon svärmare in, såsom faktiskt har händt, att det är syndigt att nyttja kläder, så vore staten ej berättigad att pliktfälla honom för voanständigt blottande af egen kropp., i fall han uppträdde offentligen i Adams drägt. Hvilken tok eller skälm som helst egde i sådan händelee att gå strafflös under påskyllan, att Åman måste mer lyda Gud än menniskor. Är H. TI. verkligen på det klara med elutföljderna af sin tro. H. T. är ingen vän af jesuiterna och försvarar med värme Bismarcks kyrkopolitik. Vi påminna oss, att någon gång i vintras hafva läst i H. T. en vidlyftig och ganska upplysande framställning af ultramontanernas lära om förhållandet mellan stat och kyrka. Så mycket mera måste vi nu undra, att sagda tidning ej igonkänner eller nu vill vidkännas likheten emellan sin egenj och de ifrigaste papisternas uppfattning. Äfven de senare påstå, att hvarje kristen är skyldig och berättigad att åsidosätta statens lagar, så framt han finner dem strida emot Guds ord, naturligtvis riktigt tolkadt, d. v. s. efter den tydning, som proklameras såsom den ortodoxa. Det är ju med stöd häraf, som Ledochovski, Ketteler m. fl. hellre underkasta sig böter, afsättning och fängelse, än de finna sig i att anmäla en enda prestutnämning för statens myndigheter. Handelstidningens ironi är aldrig så skarp, som då det gäller att brännmärka dessa åsigter såsom mörkrets påfund och utflöde af prelatensisk herrsklystnad. Men hvad H. T. icke tillåter påfven och hans kreatur, det unnar den med god smak sig sjelf och sina förklarade älsklingar, beväringspojkarne. Så fort en sådan slår sig för sitt bröst och med gudsnådlig uppsyn säger, att han icke tänker exercera, emedan han ej vill gå i krig och utgjuta sina medmenniskors blod, äfven om det hufvudsakligen gäller att försvara den egna foeterjorden, strax är hans patron i Göteborg till hands med en liten predikan i den kända sötsliskiga tonarten. Då förkunnas med hög röst beväringsynglingens libsrum veto emot krigslagarne. Häri ligger den enda skilnaden emellan Lojolas lärjungars och H. T:s statsfilosofi. Desse vilja åtminstone, att den disciplin, som staten ej har rätt att inskärpa, skall vara så mycket strängare inom det katolska kyrkosamfundet, hvars samtlige medlemmar äro pligtige att blindt lyda sina andlige ledare. Dermed räddas ordningen, utan hvilken intet samhälle, vare sig verldsligt eller kyrkligt, kan-:ega bestånd. Men H. T. gör slut på alla tryckande fjettrar och släpper sina gossar lösa på egen hand, utan annan ledning än detss. k. samvetets, hvilket, såsom känslan i allmänhet, ej låter kontrollera sig af förnuftegrunder. Men kanske H. T. under någon kappa har en påfve gömd, hvilkens ofelbarhet likväl i så fall kan sägas stå på ännu klenare fötter än medbroderns i Rom. Tidningen är dock förståndig nog att inse, att om alla, som skylde på sitt samvete, finge helt enkelt slippa från krigetjensten, skulle detta medföra rätt underliga följder. Alla fege stackare eller beqväme veklingar skulle utan tvifvel hasta att, åtminstone för tillfället, låte inskrifva sig bland den privilegierade freds: religionensZbekännare. Med den nu rådande trosrihetenvore detta lätt förenligt och ådro 2 — 1 A ER FI