Göteborgsposten – 3 september 1874, sida 2

Inom sig sade hon: — Huru skall jag leda honom dit jag vill? Gode Gud? om jag dock skulle ha misstagit mig! Om han ej skulle vara förälskad i mig! — Jag beundrar månsken, fortfor Dane Conyers, i det han fåfängt brydde sin hjerna för att hitta på någon god id6. Skulle ni finna nöje i en utfart i båt? Jag ser en liten segelbåt nedanför klippan. — Jag vill ej segla i afton; det är för kallt.— Ack ja, förlåt mig. Jag borde ha tänkt på det. Huru förtjusande Hawks Cliff är vid månsken! Det är ett ståtligt gammalt ställe, miss Windsor. Parken är tvåhundra år gammal, har jag hört, Jag hoppas, att earlen måtte lefva många år för att njuta af allt detta. Jeg har med ledsnad hört att han har hjertlidande, och att han anser sitt lif så osäkert. Conyers sade afsigtligt en osanning. Earlen hade ej hjertlidande, och han visste det; men miss Windsor trodde honom, och i hennes tanka var han nu hundra gånger mer eftersträfvansvärd. — Stackars lord Hawkhurst! sade hon med en suck. Jag håller så innerligt of honom. — Äfven jag håller af honom, sade han hycklande, och jag är säker om, att han betraktar mig som en kär son, Ni vet, att titeln en gång skall öfvergå till mig. Lord Hawkhurst har skickat Desmond härifrån och nu äfven gjort sitt testamente, hvari han utnämner mig till sin arfvinge. Då lord Hawkhurst dör, skall den stora Havwkhurstska förmögenheten tillfalla mig. Miss Windsor tänkte, att hon utan dröjsmål måste vinna Conyers. Hennes röst darrade, då hon sade: — Det gläder mig, att earlen beslutat låta sin förmögenhet understödja titeln. Det är naturligtvis allra lämpligast. Jag tyckte ej om Desmond, men är förtjust öfver att få er till granne. Jag hoppas, att ni skall gifta er med någon, som ni skall tycka om, tillade hon listigt.