Göteborgsposten – 3 september 1874, sida 2

— Jeg hoppas det. Jeg är 2 nu Jörilskad, miss Windsor, och den dame jag dyrkar skulle pryda en tron. — Verkligen! sads den unga damen. Ni är då förlofvad? — Nej, jag är ej förlofvad. Jag har känut damen endast en kort tid, sade Conyers. Jag vågar ej säga henne, hvilket intryck hennes behag gjort på mig. Jag är blyg i hennes närvaro. Bruket fordrar en längre tid mellan det första mötet och giftermålsanbudet, och dock älskar jag henne så vildt, att jag knappt kan lyda klokhetens fordringar och vänta längre, innan jag förklarar mig. Miss Windsors hjerta började klappa häftigare. — Det påstås, att de lyckligaste frierierna äro de som ske raskast, sade miss Windsor uppmuntrande. Det finnes naturer, 2om ej underkasta sig de stela gamla formerna — som våga vara varma och sanna. Kanhända att den dame ni älskar har en sådan natur. Jag har det. Om ni ej kännt henne längre, torde. det dock hända, att er kärlek till henne tändt en motsvarande gnista i hennes själ. Jag skulle råda er till att ej vänta utan säga henne sanningen. Lita på det, en qvinna tycker om, att man säger henne, att hon är älskad. Hon smålog och tryckte sig ännu fastare till hans arm. — Era ord fresta mig nästan till att våga försöket, sade Conyers darrande. Miss Windsor — Octavia — kan ni ha gissat sanningen? Ack nej, det är omöjligt! — Hvarföre omöjligt? frågade miss Windsor. Är det — är det — Hon tycktes af jungfrulig förvirring hindras från att fortsätta meningen, Conyers behöfde föga mer uppmuntran. Han gick genast rakt på saken. rv. (F orts.)