Göteborgsposten – 2 september 1874, sida 2

kom fruntimret på den iden, att erbjuda denne furste sitt arbete. Ea skrifvelse uppsattes på frarska, hva i för konstverket begärdes 1000 thaler och den a gick pr rosto, ippackal i en dyrbar kartong, till d sstinationsorten. Afsändarinnan gömde postqvittot på det sorgfälligaste och iuvan ale med glävje eit kostbart svar. Men intet svar anlaude, hvarken från Paris, London, Konstantinopel och ävnu mindre trån Teheran. Slutligen förlorade vår hjeltinna tålamodet och har vu våndt sig till rikskansleren furst Bismarck, för att genom hans melverkan så igen sin näsduk elter keldre de 1000 thalerna tillbaka. Ilarudan utgången blir efter deita nya uppslag af saken kommer tramtiden att utvisa. En apa som sjelfmördare. I Jardia des Plantes 1 Paris har på senare uder det oskick insmugit sig, att kitsliga besökande reta och plåga djuren. Som ett prof på, buru långt detta ofog dritves, anföres följande tilldragelse: En fiskkrämare, som bar en stor korg med kräftor, gick igenom nämde trädgård, och då han kom till den stora apburen, fick han det infallet att taga den största krältan och gifva henne åt en apa, som stack banden ut genom gallret. Apan grep hastigt den förbluffade kräftan, undersökte henne nyfiket och luktade på henne. Nu kom emellertid kräftan till besinning igen. efter den första forskräckelsen, öppnade en at sina väldiga klor och goep med all kraft fast i apaus näsa. Denna blef utom sig öfver detta oväntade angrepp, utstötte ett skri af smär!a och äntrade med Dlixtens hastighet uppåt ett tåg, tills hon nådde burens tak. Kräftan höll emellertid fast och följde med. Apan försökte an att lösrifva henae, men måste efter de mest förtviflade austrängningar uppgifva hoppet att på detta sätt bli fri från sin fiende. IHon tillgrep derför en annan utväg. Ilon snodde svansen kring den ring, i hvilken täget var bundet, låt sig hänga fritt ned och satte sig i en gungande rörelse, som ständigt ökades, intill dess svängningen nått ea nästan otrolig hastigbet. Alla de andra aporna hade skockat sig nerinunder och afvaktade med stor spänniog resultatet af denna manöver, som verade omkring 10 minuter, utan att dock krättan ville gitva tappt och släppa sitt tag. Efter denna tids förlopp kunde man tydligen se, att apan låt modet falla. Hon blef småningom alldeles stilla och bängde så en half minut med hufvudet nedåt, liksom eftertänkande hvad som nu vore att göra. Det var öppenbart att de mörkaste tapkar genomforo hennes hjerna, medan bon stirrade på sin bårdnackade motsiåndare. Till siut fattade hon ett förtvitladt beslut. Hon lade begge armarne på ryggen, diog plötsligt svansen ut ur ringen och störtade sig med bufvudet förut ner ärån den betydliga böjden. Sjelfmordet lyckades fullständigt; apan dog på stället. Kräftan låg halft krossad under henne, men höll ännu i dodskampen klon härdt fast om sin motståndares nåsa.