Göteborgsposten – 1 september 1874, sida 1

Hon sann er dagbok, kir, och läste hvad ni deri infört och jag tror att hon då började hata er och förakta e lika mycket, som hon förut älskat er. Hon gaf mig! era kläder, er kappsäck, till och med era penningar. Hon ville; ej! behålla en penny doraf för sin! egen! räkning: OCornpers ansigte hade blifvit blekt; nu öfverdrogs det åter af en mörk rodnea. gaun — Jag har alltid vetat, att hon var stolt, aade han. Jag, ville, att hon ej skulle bära sorg efter mig, som mi vet; men huru akall hon reda sig utan pepningar? Hon skall sbegifva sig tillbaka till sin gamla skola och bli underlärarinna der, ty fattigdom och ensamhet skola kufoa hennes stolthet: eller ock skall hon skrifva till sin onkel och begära ett litet underhåll, så att hon kan lefva utrikes, och jag tror, att han eskall gifva henne det för att hålla henne borta från England. Ja, min sista förmodan är nog den riktiga. Har hon varit länge sjuk; — Ja. sir, svarade Hupliok; men det är nära tre veckor sedan jag lemnade Schweiz. Jag trodde det vara bäst: att ej kommas direkte hit för att ej möjligtvis bringa misstankar öfvor er. Det är ej troligt, att den unga damen någonsin skall miastänka ett bedrägeri, eller att hennes onkel skall ana sanna förhållandet; men det är bäst att alltid vara på sin vakt. Derföre stannade jag en vecka i Tondon och nästan en vecka hos mina slägtingar i Lincolushire. Om den unga damen eller hennes onkel någonsin skulle försöka satt uppspåra mig, skulle det ej gerna lyckas dom. Och hör är jag nu slutligen, sir. — Är det nära tre veckor sedan ni lomnade Schwelz? Hon måste då vara nästan återställd i. U Jag ogjorde mig till vän med madame Pinnet ock gaf henne en present vid skilsmessan, salle Huplick, och hon lofvade skrifva till mig i Kondon. Jag var i London i förgår och fann der två bref från henneHär äro de, sir. I ett af dem säger madame, att den unga damen hastigt tillfrisknarI det senare brefvet säger hon, att