Göteborgsposten – 29 augusti 1874, sida 1

2292 -— 2C — U— — AAA —— föreningen af vattenåmnet med syret bildas en farlig, lätt antändlig knallgas. Landtbruksmötet i Mariestad har bl. a. haft en skildrare i Tidning för Hästvänner!, en skildrare, som eå ofta han rör sig i kåsöretilenförer en penna, hvars lätthet och finhet vi skänka vår odelade beundran. På följande humoristiska sätt beskrifvas tvänne af middagarne vid mötet. Den första, sjelfva mötesdagen: Programmet, denne vår ledare och rådgifvare — jag hade nästan sagt vår tyrann — påminner oss om att vi, etter att hafva sett de prisbelönta hästarne föras inom ringen, emot erläggande af 12 kronor få deltaga i en af bestyrelsen anordnad festmiddag. Jag vacklar emellan mina pligter som referent och min medfödda sparsamhetsanda. Referenten segrar — och jag köper mig en biljett, hvilken berättigar mig till att i godt sällskap skölja ner min förtrytelse öfver dälig servering och uteblifvande rätter med åtskilliga buteljer medelmåttigt vin, som locka ytterligare ett dussin kronor ur min ficka. Var nöjet dyrt, så var det dock ett nöje i ordets bästa mening; ty maten, kyparena, spräkfelen på matsedeln, ja, ända till de 12 kronorna glömdes, så snart statsråde: Malmsten öppnade sin mun för att med lika genialiska som varma och väl sagda ord framhålla dagens betydelse. Vid denna skaffaingerhölls således åtminstone någon valuta. Värre blef det vid den andra, åt hvilken egras följande sorglustiga beskrifning: Diskussionen har dragit ut på tiden. Hästvännerna äro de sista som infinna sig i den präktiga lokal, som af de i Mariestad församlade landtmännen till de dagliga måltiderna begagnas. Lokalen är, som sagdt var, präktig; men alla platser upptagna. Efter långvariga förbandlingar med hofmästare, kypare och kökspigor, dukas i ett af sidorummen för de hungriga hästvännerna. Triumferande och lifvade af de bästa förhoppningar, taga dessa plats. Man pratar, man skrattar och har rätt trefligt. Slutligen gör dock magen sig påmind och man varseblifver med någon öfverraskning, att man, hvad matvaror beträffar, ännu icke erhällit mera än nägra bitar knäckebröd. Allmän förtrytelse. En deputation afsändes till serveringsrummet. Deputationen återkommer med en portion soppa, som i homoopatiska doser fördelad på 8 tallrikar inverkar lugnande på hippologernas upprörda sinnen. Ny paus, ny förtrytelse, ny deputation, som denna gång återkommer med ett stort förråd kokt ål. Några hästvänner tro sig i den stora salen hafva sett en syperb lax serveras och ropa efter lax. Laxen är slut, de få nöja sig med ålen. Ännu bära den svenska hästkulturens stödjepelare sitt öde med en viss undergifvenhet. Men då ålen ej efterfoljes af någon annan, vare sig ur fiskarnes eller säglarnes rike hemtad, rätt och herrar kypare, genom sin obenågenhet att förse hästafvelns apostlar med dryckesvaror, göra sig misstänkta för att tillhöra en tyranniserande nykterhetsförening, bryter slutligen stormen lös. En för riklig utfodring itrande uppfödare störtar ner i köket. Den länge återhållna vreden urladdas öfver den i sitt anletes svett arbetande hofmästaren. Mannen är i skjortärmarne, men släpas det oaktadt upp till de förenade hippologernas tribunal. Olyckligtvis är den arme hofmästaren så förkrossad, så tillintetgjord, att alla medel att väcka hans ambition slå fel. Det kan till och med ifrågasättas, om icke hans lifsandar tagit slut samtidigt med laxen. Ett sista försök göres likväl för att sätta lif i den apatiske mannen. En listig hippolog hviskar i örat på syndaren, att alla dessa hungriga varelser, hvilka han så grymt bedragit, äro inflytelserika medlemmar af den iaoch utländska pressen. Detta verkar. Färfärad lofvar hofmästaren att göra allt hvad i mensklig förmåga stär. Hoppet vaknar i hippologernas bröst. Man väntar tåligt, ty hofmästaren kommer nog åter. Ja! han kom åter, och med en stolt och kraftig åtbörd ställde han på bordet ett fat — med körsbär. Detta var mera än tragiskt, det var komiskt, komiskt, att taffelu upplöstes med ett homeriskt skratt. j Dagen derpå reste hvar och en hem till sitt land igen. Icke hade man blitvit öfvermättad med lekymlig spis, men belåtna voro dock alla, och vid hemmets köttgrytor talas ännu ofta och med nöje om Vestra Sveriges andra Landtbruksoch Industrimöte. De senaste meteorologiska observationerna angifva dimma i Falun och Upsala. Man vill veta, att den på det förra stället bärleder sig från koppargrufvorna, på det senare från — kopparslagarne. För någon tid sedan, det var just då tusenårsfesten på Island som bäst pågick, kom ett bud ned till Särö-ångbåten med en korg hvarpå adressen stod tecknad: MAr N. N. Särö Island, (ön Särö). Nej, hör ou, utbrast en af passagerarne, som nogsamt visste att den person, till hvilken kolla var adresserad, är af äkta svensk extraktion, Ånej, hör nu, ni går bestämdt miste, det här ska ju till Island, vet jag! Tänk så många helgon de hade förr i verlden, räsonnerade helt förnumstigt en fru i ett sällskap, S:t Pehr, S:t Olof, S:t Erik, S:t Brigitta ... — Och S:t Tippa icke till förglömmande, utbrast en närvarande (gift) herre.