Göteborgsposten – 28 augusti 1874, sida 1

Han höll också in hästarne genast. Qrinnan närmade sig vagnen. Hon var skrynklig och lutande och hade en mörk kappa öfver hufvud och axlarDet var gamla Margot, hushållerskan på Starwood, och Beryl igenkände henne genast samt skyndade att fälla ner vagusfönstret. — Önskar ni tala med mig? frågade Beryl. — Ja, miss, svarade den gamla qvinnan i låg ton, så låg att den ej kunde nå kuskens öron. Jag visste att husbonden skulle skicka bort er, och jag kom hit för att invänta er. Ni har miss Jennys ögon. Arma lam! Jag vårdade henne då hon var liten, jag bar henne vid mitt bröst, jag vakade öfver henne, som om jag varit hennes mor. Och ni — jag såg det i samma minut min blick först stannade på er — ni är miss Jennys egen dotter. Är det ej så? Beryl svarade jakande. — Jag visste det! utropade den gamla qvinnan. Ni har hennes bruna ögon. Vore ej ert hår sådant, skulle ni gå och gälla för miss Jenny sjelf. Jag lyssnade vid dörren, då husbonden omtalade för er denna sorgliga historia. Ob, han är bitter och hård, miss, och han hatar nu sjelfva minnet af henne, hvars fotspår han förr skulle ha velat kyssa. Han dyrkade henne nästan, han var stolt öfver hennes skönhet och lärdom, och han har aldrig varit samme man, allt sedan hon dog. Har ni vänner i England? — Jag har inga vänner på något ställe. — Inga vänner! Oh ni som är så ung och så skön! Detta är ej tänkbart, ooh på sådant sätt får det ej fortfara. Till och med en stackars gammal qvinna sådan som jag skulle vara en bättre vän för er än ingen alls. Jag har en syster i London, som hyr ut rum. Jag har skrifvit upp hennes namn på ett kort åt er, och här är det. Gå till henne, miss, och säg henne att jeg skickat er. Hon skall hjelpa er, så att ni får någon sysselsättning.