Göteborgsposten – 27 augusti 1874, sida 2

framför allt låta sig angeläget vara att förskaffa sig förmögenhet. — Om earlen ej gör mig till sin arfvinge, kan jag likväl bli egare af Cragthorpe, tänkte han. Hon blef betagen i mig, jag kunde se det. Jag skall begagna mig af den fördel jag vunnit och gifta mig med henne, innan hon kommer upp till hufvudstaden och börjar fika efter en mer lysande sörening. Jag vet, att jag kan vinna henne, och jag skall det. Han knep ihop läpparne, så att munnen erhöll ett helt beslutsamt uttryck. — Nåväl, sade earlen, som gaf akt på honom, tror ni, att ni kan älska miss Windsor? — Jag älskar henne redan, svarade Conyers utan att rodna. — Och skulle ni vilja gifta er med henne? — Ja, mylord. Jag är från detta ögonblick hennes ifrigaste tillbedjare. — Hm! sade earlen. Och ni, Desmond? Blef ni förälskad i den vackra arftagerskan? Desmonds vackra ansigte fick ett uttryck liksom af förakt för den unga damen, på samma gång han i vördnadsfull ton svarade: — Nej, mylord. — Huru! Beundrar ni henne ej? — Nej, sir, svarade den unge gentlemannen allvarligt. Jag skall ej anmäla mig såsom sökande till miss Windsors hand. Mr Conyers behötver ej frukta en rival i mig. Lord Hawkhursts röda ansigte fick en ännu djupare rodnad. — Ni talar helt lätt om den saken, anmärkte han. Hvad har ni att anmärka mot den unga damen? — Mycket, sir. Jag trora henne vara beräknande, minåro uppriktig — men hvarföre skulle jag uttrycka miv tanka om hennes fel och brister? Hon kan ej bli