Göteborgsposten – 26 augusti 1874, sida 1

var till hälften vändt från mig; hon bar en lång sidenklädning, som släpade i smutsen, en grå schal kring axlarne och en slöja som hölls tillbaka från hennes ansigte af en tunn hand, Men jag kände igen henne — kände igen henne genast. Det var min syster Jenny. Beryl vågade knappt andas, af fruktan att något ord skulle undgå henne. — Ja, det var Jenny. Jag sprang till henne och ropade hennes namn. Hon vände sig om, igenkände mig med sina vilda ögon, uppgaf ett rop och föll afsvimmad ner på stenläggningen vid mina fötter. Det blef genast en folksamling. Jag bar in henne i en butik och återkallade henne till medvetande, men hon föll i konvulsioner, då hon öppnade ögonen och fick sö mig. Jag fann i hennes ficka ett kort med hennes namn, Jenny Star, och bostad. Jag tillkallade en droska och förde henne till sitt hem, Det var ett otrefligt ställe i ett fattigt qvarter. Hennes värdinna och jag läto henne lägga sig och skickade efter en läkare. Under det vi afraktade dennes ankomst, sade värdinnan mig, att Jenny kommit till henne tre månader förut och skaffat sig bostad, att hon aldrig tog emot besökande, att alla hennes kläder voro fina och vackra, samt att hon hade ponningar. Hon kände Jenny under namnet miss Star och såsom guvernant utan plats. Hon hade alltid ansett henne vara en lady till börd och uppfostran samt alltid iakttagit ett vördnadefullt uppförande mot henne. Konvulsionerna fortfaro, doktorn kom, och samma natt, denna olycksaliga natt, blef ni född och den stackars Jenny dog. — Hon dog! — Ja; hon fick ej ens lefva för att taga er i sina armar — för att omtala för mig sin historia under detta olycksbringande år. Hon bad aldrig om förlåtelse — försökte aldrig att rentvå sitt namn. Hon uttalade ej ens mitt namn, sedan hon fick se mig på gatan. Jag skickade nästa dag efter min far och meddelade honom ny