Göteborgsposten – 25 augusti 1874, sida 2

skulle en ycka till regeringens förslag och i öfvoronsee umelso med detsamma intaga till Spanien en bållning som föreskrifves at sredens och humanitetens intressen. Längre än till ett hopp hade således saken ärnu icke kommit efter de många pompösa telegrammen. Något måste uppenbarligen ha kommit i vägen, och dat var ej svårt att se, hvarifrån detta hinder förskref sig. Det andra ställe hvarifrån man i Berlin icke kunde sramvisa något bifallstelegram, var Petersburg; de ryska tidningarne tego, och man hyste betänkligheter mot att beställa telegram hos de tyska tidningarne der, såsom man hade gjort i Wien. Berlinstidningarne fäste emellertid ej något afseende vid denna tystnad, utan förklarade det likafullt för afgjort, att alla makter slutit sig till Bismarcke förslag. Aan visste ja, att Tyskland och Ryssland voro bundsförvanier och att den tyska politiken vid många tillfällen tunnit krastigt stöd hos kejsar Alexander; huru var det då tänkhart, att kabinettet i Petersburg skulle vid ett sådant tilltälle som detta, då det nya kejsardömets moraliska anseende stod på spel, svika den tyska regeringen? Det är emellertid, såsom vi nu erfara, just Ryssland, som svikit det tyska kabinettet, och härigenom får den i och för eig temligen underordnade frågan om spanska republikens erkännande ett intresse, hvilket den annars icke skulle hafva. För första gången på lång tid är Europa nu vittne till, att Ryssland och Tyskland stå på motsatta sidor, och härvid framträder tilllika ett annat förhållande, som äfven kräfver i hög grad uppmärksamhet. Efter tre-kejsarmötet i Berlin betonades det ifrigt från sistnämda stad, att det var kejsar Wilhelm, som genom sin bemedling försonat kejsarne Alexander och Frans Jogef med hvarandra. Den gamla vänskapen mellan de tre nordiska makterna hade åter upprättats, och de hade särskilt förbundit sig till att upprätthålla freden i Europa, hvilket Berlins-tidningarne tolkade som en hotelse mot Frankrike, som beskyllades för att rufva öfver ett nytt angroppskrig, för att återeröfra Elsas och Lothringen. Dernäst hade de tre makterna, efter hvad man vidare försäkrade, gifvit hvarandra sitt ord på, att de i alla uppstående europeiska frågor skulle eätta sig i förbindelse med hvarandra och söka att ernå en öfverenskommelse, innan någon af dem tog ett afgörande steg. Det var under Tysklands skyddskap, som Österrike upptogs i det gamla vänskapsförbundet, och man räknade i Berlin på dees tacksamhet för denna vänskapstjenst, ja, ända derhän att Österrike rent af behandlades som ett tyskt bibang, hvilket ej kunde ba någon sjelfständig mening, utan skulle vid alla tillfällen segla i Tysklands kölvatten. Paris underrättat verlden. intrycket häraf, har man från Berlin expedieMan hade ju icke i Wien något annat val, så framt man icke ville utsätta sig för att blifva utesluten ur: förbundet samt drabbad af de båda andra makternas straff; ty att Ryssland och Tyskland voro oåtskiljeliga, derom kunde ju icke något tvifvel råda. Emellertid beseglades försoningen mellan Rysslands och Österrikes kejsare ytterligare genom ömsesidiga besök, och erkehertig Albrecht har nyligen kommit hem från ett längre vistande i Ryssland, der han rönte det bästa mottagande i alla kretsar, men isynnerhet hos de ryska officerarne. Då det på grund af dessa vänskapliga demonstrationer mellan Österrike och Ryssland framhölls från några håll, att häraf kande utveckla eig ett sörhållande, som skulle sätta kejsar Frans Josef igstånd att frigöra sig från beroendet af Tyskland, tillbakavisades dylika hypoteser med öfvermod i Berlin, såsom alldeles ogrundade. Ryssland ekulle ingenting företaga mot Tyskland, sade man, och äfven om detta vore tänkbart, skulle det likväl ingonting kunna uträtta hos Österrike, hvars tyska undersäter skulle förhindra kejsar Frans Josef från att företaga något, som stred mot Tysklands önskningar och intressen. Hos den slaviska befolkningen i Österrike har återupprättandet at ett godt förhållande mellan hofven i Petersburg och Wien väckt stora förhoppningar, hvaröfver man i Tyskland gjort sig mycket lustig, emedan man der var viss om, att Tyskland och dess intressen skulle i denna makternas treklang hafva första stämman. Nu visar det sig emellertid att Ryssland och Österrike ej allenast trädt i ett särskilt förhållande till hvarandra, utan äfven visa lust att handla sjelfetändtgt utanför kabinettet i Berlin. Emedan Bismarck har i Wien till sitt förfogande en massa tyska tidningar, regnade det naturligtvis telegram derifrån, hvilka berättade att Österrike Ungern skulle oförtöfvadt erkänna den spanska republiken. Men Österrike-Ungern var icke hugad att i denna sak följa Tyskland och satte sig derför i förbindelse med Ryssland, som äfven var fientligt stämdt mot Bismarcks förslag, hvarom allt Times väl underrättade Korresp. i För att minska rat följande telegram till de engelska och franska tidningarne. Enligt underrättelser från god källa hade Ryssland och Österrike redan, innan de mottogo det tyska cirkuläret, förklarat för kabinettet i Berlin, att afven de beslutat erkänna spanska regeringen. I öfverensstämmelse med det under de tre kejsarnes