Göteborgsposten – 22 augusti 1874, sida 1

bröd, samt vidare 3 fläskskinkor och några svin, färdiga att torgföras. Jag önskar mig en hustru, som kan sköta om huset i min frånvaro; då jag icke önskar att familjen skall förökas, kan hon i värsta fall vara ända till 40 eller 50 år. En god husmoder som förstår sig på att umgås med svin skulle vara mig allra kärast. Engelholms Tidning, som i nästan hvarje nummer har någonting egendomligt och lustigt att bjuda på, har senast innehållit följande tvenne notiser: Engelholms frivilliga Brandkår företog en utflykt till skogen midttör Lillagata i lördags e. m. Der tumlades om i det gröna så en del klackar slögo högt i luften, till föga heder för -skomakaren vid torget, som dagen innan lemnat ett så dåligt arbete ifrån sig. Allt gick muntert till, och för att förhöja festen lät ett par hrr höra sig på violin. Blott en enda af hela sällskapet syntes Åsmord, (! men han uppförde sig ändå städaat, och då är ingenting att såga om smörjelsen. Ty blott en gång är menskan ung och lifvet är så tråkigt. Ett litet intermezzo inträffade midt under glädjen och hotade att störa munterheten för dagen. En nykter person ingick vad med en ankommen, som knapt kunde stå på benen, om hopp, 4 å 6 alnar långt. Naturligtvis var den druckne oförmögen att i det tillstånd hvari han befann sig, göra sådant luftsprång och följden blef, att han förlorade 10 kr., som skulle tillfalla kårens kassa. En af sällskapet tyckte att sådana Åsyndapengarej voro värdiga nämde kassa, ett yttrande som väckte ovilja; men efter en kort stund var munterheten igång igen. Dagen var glad. En likvagn är numera för stadens räkning inköpt hos vagumakaren Malmqvist härstädes. — Vi meddela notisen såsom en glädjandel underrättelse för de af stadens herrar, hvilka hittills vid begrafningar brukat bjudas att tjenstgöra i egenskap af likbärare — ett ingalunda angenåmt uppdrag. Likvagn borde fianas I hvarje kommun äfven på landsbygden. Vår glade medbroder befattar sig, som man finner, med både likt och olikt. En stammande infann sig hos en doktor, som vidt och bredt utpuffst sin förmåga att häfva denna obehagliga åkomma. Dervid uppstod följande samtal: Ka-ka-kan min he-he-herre bo-ota stasta-stamning : — ÅJs-aade ka-ka-kan jag visst. — Me-me -men ko-ko-kors, hvarfö-föör ha-ba-har herrn då-å i-i-inte bo -bo-botat sej sje-sje-sjelf? — Ive-hve-huem sku-sku-skulle e-be-tdla de :