Göteborgsposten – 22 augusti 1874, sida 1

— Ur LEngelholms Tidning-. — Anekdot. Post nubila Phoebus — efter regn kommer solsken — på det eviga Styrtebadetfrån himlareservoiren har ändtligen följt några dagars klart väder, solsken och en himmel blå, som en engels öga. Men att hösten är i antågande det märker man dock grannoliga på de kyliga och mörka aftnarne. Det är redan så mörkt, att en ärad allmänhet dristar sig till att applådera — förlåt, handklappa — åt musikföreningene kapell i Trädgården, så mörkt, att hr Borgendahl på Långedrag i går, Josefinadagen, fostade till med transparent och briljant fyrverkeri, på samma gång man vill veta, att hr Graf på Lorensberg i ett handbref förständigat sin vän hr Gaötano Amici i Köpenbamn att hitsända några af sina osörlikneliga fantaisies pyrotechniques. Den förflutna veckan har utmärkts genom ett möte och en invignidg, båda, som sig borde, afslutade med glada festligheter. Mötet: det tredje svenska induetriidkaremötet, invigningen : Götsborgs Arbetareföreninga besittningstagande af sin vackra samlingslokal vid Jerntorget. För båda är i kavisornaredan så sullständigt redogjort, att för krönikeskrifvaren ingen efterskörd finnes att göra. Han vill endast för sin del anteckna, att båda gåfvo ett nytt och godt bevis på den friska vind som, dess bättre, med allt mäktigare kraft börjar blåsa in i alla våra samhällsförhållanden, här nedbrytande föråldrade, af fördomens mögel redan stämplade och af det sunda förnaftet utdömda skrankor mellan arbetsgifvare och arbetare, der ingjutande bopp och förtröstan till den egna kraften, ett hopp och en förtröstan ytterst bygda på gudsfruktan, arbetsamhet och förnöjsamhet. Och — vi tro det för visso — icke för roskull utan på rena allvaret bär Göteborgs Arbetareförening som valspråk på sin fana: Enighet ger styrka. Hagda o. Dolake afalutade i tisdage sitt med så sällspord framgång krönta gästspel bärstädes. Hon siok då, lika som på sin recett föregående afton, mottaga de mest otvetydiga bevis på att hon här gjort samma fördelaktiga intryck som förut i Stookholm och Helsingfors. Hsari ligger nu hemligheten, det oemotståndligt tillåragande i detta konstnärsskap, som trotsat så många, eljest hardt när för oöfverstigliga ansedda hinder, besegrat alla dessa intrigernas och kabalernas, i teaterkuliesernas skuggomhöljda gömmor tätt spunna nät och åt främlingen förskaffat ett namn i våra inhemska teaterannaler? Är Magda v. Dolcke en af dessa glänsande stjernor, hvilka då och då uppenbara sig på den dramatiska konstens himmel, och vid hvilkas bländande sken alla andra förblekna? Är hon hvad man kallar en stor skådespelerska? Nej, vieserligen icke, men hon är hvad så många andra förgäfves sträfva efter att vara, hon är sann Med den karakter, hon har att framställa, har hon så införlifvat sig, i den har hon eå gått upp, att åskådaren tar skenet för verklighet och erfar denna känela, som är skådespelarens högsta uppgift att framkalla, den nemligen, att det som föregår på scenen verkligen tilldrager sig, är, hvad det bör vara, en tafla ur lifvet, en trogen skildring af det skimrande, skiftande, outgrundliga, som rör sig i ett qvinnohjerta. Det milda, qvinligt ljafva och veka kan ingen bättre återgifva än hon, framställandet af de lidelsefulla, trotsiga, kort sagdt, mörkare sidorna af qvinnonaturen öfverensstämma ej så mycket med hennes dramatiska skaplynne: det är också mindre som Fanckon i Syraanän som Evelyn i En liten skatt, Georgine i -Qväkaren och dansösen, Margareta i Margaretas drömmar och framför allt som Lisbeth i En Söndag på Awager, hon gjort sig till vår allmänhets förklarade gunstling. Hon har nu lemnat oss, men det minne, hon här efterlemnat, skall länge fortlafva och det är ingen tom artighetsfras, utan en uppriktigt menad — vi veta det — af många delad önskan, då vi uttrycka den förhoppningen, att detta, hennes första uppenbarande på vår scen ej må bli det sista! Littmarckska sällskapet har efter fröken v. Dolckes bortresa återgått till den konstart, som bäst lämpar sig för dess resurser: sångspelet, ty sällskapet eger onekligen ganska många vackra röster inom sig. I morgon uppföres sålunda ett här ej förut gifvet 3:akte skådespel med sång: Den bergtagna, ej att förvexla med det å k. stora teatern uppförda Hedberg-Hallströmska sångspelet med samma namn. Deti fråga varande stycket är nemligen af finskt ursprung. Texten är författad. af den bekante d:r Pinello i Helsingfors och musiken dertill satt af Conrad Greve. Musvudrollon Ulrika (Den bergtagna) innehafves af fru Littmarck; Johanna, hennes syster spelas af fra Rylander, Göran och Axel, deras fästmän, hri Rylander och Paulsson, bergkungen, hr Sundvall och bergets ande, hr Nordstrand. Dekorationorna äro målade af hr Miillsr. Conrad Behrens, som s. n. ger gästroller i Hamburg, har underrättat oss om att han i slutet af deuna eller början af nästa månad ämnar att jemte den här högt värderade, skiclige unge pianisten Richard Menneberg inträfla i Göteborg för att konserters. D. 15 september börjar hr B. ett nytt gästspel i London. Bland framstående resande, som vn uppehålla sig härstädes märkas tvänne norrmän: den älsklige, älven i Sverige väl bekante sagoberättaren P. Chr. Aahjörneen och polismästaron i Bergen Thorbjörn Magelasen. Vi ha då och då tagit oes friheten att i vår lilla krönika påpeka ett och annat inom den nyare litteraturen, som vi funnit mer än vanligt anmärkningavärdt. I dag fösta vi uprmörksamheten nå PFmila 8547 fram. ————— — ?-XX 2 ——-—-—-— 2 2 !a-—-—r—-————vn—qÄW(ZdwlBdIMmHÖOCDDsma———