Göteborgsposten – 20 augusti 1874, sida 2

der orgelspel en psalm!JafigJochumsen med musik af Sveiobjörnson. Under klingande bornmusik gick kungen derefter från kyrkan åtföljd af den häpva folkmassan, som aldrig hört militärmusik eller sett soldater marscbera. Ett bref af den 8 augusti bar sodan att förtälja om de följande festligheterna. Sedan konungen på förmiddagen den 2 utdelat ordenstecken åt en del isländare och personer, som stodo med ön i någon närmare förbindelse, höll han stor taffel, Som synes hafva gjort starkt intryck på isländarne och som i verkligheten också var mycket lysande, när man tager i betraktande, att en väsendtlig del af det, som förtärdes, var medfördt utifrån den stora verlden. Kungen höll här tal för Island, hvilket tal justitieministern Klein, såsom minister för Island, besvarade, dervid förklarande, att, om man hade något att invända mot den nya försattningen, så skulle man dersör skylla honom, ej kungen, som endast önskade att göra allt godt för Island, som kunde göras. Härefter begaf sig kungen ut till den folkfest, som var anordnad i närheten af staden på en hög bergsplatå, hvarest likväl stämningen med anledning at den starka stormen och kölden före konungens ankomst icke hade varit särdeles liflig, i synnerhet som en beramad kappridniog och brottningslekarne hade måst inställas. När kungen kom, ljusnade de församlades ansigten, och så inträffade det äfven, lyckligt nog, alt stormen lugnade sig något. Man samlades nu kring talarestolen, hvarest nu flera tal höllos. Kungen utbragte äfven här ett lefve för Island. Sånger uttördes, och derefter började dansen på en öppen estrad, hvarest kungen äfven en stund uppehöll sig. Här afejöngs då en sång at Camillo Bruun till melodi at Fredmans Epistel n:o 77 (Klang mina flickor, se skyarna glioma), hvilken sång på danska hade följande lydelse: Tusinde Aar! Hvilket Rumfang af Tiden Tanken maa sig svimlende tabe deri! Tusinde Aar ere henrundne siden Norske Harald Haarfagers Tid er forbi Smaakonger var det, som drog over Sö Jökler og Breer dem lyste imöde; Tusindaars Minder end lyse om Ö; , End lever Erik hin Röde. Fribaarne Mend — det vil Saga fortallo — Vilde ikke miste deres Odelsret, Droge de bort da med Husstand og Trzelle Plantede paa Island Hafdan Svartes At. Glöd var i Blodet, och Ild er i Fjeld, Golfströmmen lokked dem bid med sin Varme, Hekla og Geiser med sprudlende Veld Aabnede dem sine Arme. Sturlungers, Hankdölers blodige Feiden Kued ikke Ed das og Heimskringlas Mend; Skjaldkunst og Vidskap var ude paa Speiden, Saga toges fangen af en dristig Pen, Graagaasen iloi vel med Friheden bort, Ultjot dog lever bland tusinde Minder; Isleadingsproget er Moder til vort, Modersmaal Hjerterne binder. Alle, som tale den nordiske Tunge, Island! ej fornegie vil dit Odelskrav; Semund a Snorre — Fritbjof og Volsunge! Nordens Oldsprog seired over Tidens Grav. — Tak, Da vor Moderarvs Forpost i Nord, Du, som saa trofast stod Vagt gjennem Tiden! Tak for din Hu og dit gjestfrie Bord, Gjem os i Hjerterne siden! Ikke som Haarfagers Hövdingeskarer, Sögte her vi Fristed mod Herskerens Vold, Kongen, vort Fribedsskjold, selv med os farer, — Kopgesnekken bragte jo herfra ÅRong Skjold. — Islendiog! Tak fra hver hidkomr en Gjäst! Glad han din klassiske Jordband betreder ; Leve din Saga, din Tusindaarsfest! D AJF3J: 127