Göteborgsposten – 19 augusti 1874, sida 1

Qrällen var mörk, vägen enslig. Beryl sprang som en skrämd hund hela sträckan tillbaka till Hötel Monnet, och flämtande och andlös skyndade hon upp till sitt eget rum. — Jag borde ej ha gått tillbaka till Vevay, sade hon snyftande, och kastade sig på sin bädd. Huru kunde jag göra det? Jag förvånar mig sjelf öfver, att jag med min stolthet skulle gå dit och låta mig trampas under fötterna af dem. När hon återhemtet sig efter sin förödmjukelses första qval, reste hon sig upp och klädde af sig för att gå till sängs; men innan hon smög sig ner mellan de hvita lakanen, gjorde hon hvad hon aldrig förr gjort — hon knäböjde och bad ow hjelp och tröst från himlen. Hon hade alltid, hvar enda afton, läst sina böner, men nu bad hon i anda och sanning. Hon reste sig upp med en obestämd känsla af tröst och steg i bädden. Men hon somnade ej. Timma efter timma begrundade hon tilldragelserna under sin korta lefoad; timma efter timma våndades hon på sitt läger, uppgörande den ena planen efter den andra och förkastande dem alla. Dane Conyers hade förutsett, att denna stund skulle komma för Beryl. Med kännedom om hennes stolta sinne hade han trott, att ingenting skulle fresta henne till att besöka England efter mottagandet af hennes onkels grymma bref. Han hade trott, att hon hellre skulle dö af hunger än söka upp sin onkel. Han hade trott, att Bassets skulle antaga henne såsom underlärarinna eller finna någon annan eådan plats åt henne, eller att Beryl skulle göra någon engelsk prest intresserad för sin historia och genom honom skaffa sig någon sysselsättning. Men sjukdom och fattigdom ha böjt mången stark vilja och kufvat månget stolt sinne, och Dane Conyers bade ej tagit dem med i räkningen. Mra Passets råd, att hon skulle återvända till Eng