Göteborgsposten – 19 augusti 1874, sida 1

af råd och upplysning att gifva mig? Vill ni ej säga mig, hvart jag skall bogifva mig? — Eveort skulle ni begifva er om ej till era slägtingar? frågade mrs Basset. Gå till er onkel, som ni förolämpat. G, knäböj vid hans fötter och bed om hans förlåtelse. Han skall ut u tvifvel draga försorg om er. Han skall åtminstone se till, att ni ej råkar i öppen brist. — Ja, sade mr Basset, ni gör bäst i att resa till England. Känner ni er onkels adress? Mrs Basset reste sig upp, pompös och vigtig, tyckande sig vara en värdig representant för en gammal romersk matrona. — Jag tager för afgjordt, att ni bor på ett hotell, miss, sade hon med värdighet. Och naturligtvis kom ni hit ensam? Jag trodde det. Vi skole ej uppehålla er längro. Då vi skiljas åt, ha vi blott en begäran att framställa. Huru än ert kommande lif måtte vexla, så bedja vi er afbålla er från att nämna, att ni blifvit uppfostrad i Pension de Basset, Vevay, Schweiz. En rekommendation af er skulle vara ett dödshugg för oss. Och ett sista ord. Hvad ni än måtte komma att behöfva, så haf godheten påminna er, att dörrarne till Pension de Basset äro tillslutna för er för alltid, och vi ha hvarken tid eller nådegåfvor att offra på er. Trots allt hvad hon lidit, flammade Beryls gamla natur upp under dessa förnyade förolämpningar. Hon smälog bittert, gjorde en nigning och yttrade: — Ver förvissad om, madame, att jag blyges öfver mina läraro lika mycket som de kunna blygas öfver mig. Tillåt mig önska er en god afton. Hon gick mot dörren som en ung kejsarinna, högdragen, befallande och till det yttre lugn, lemnande mr och mrs Basset orörliga af förvåning. Hon gick ensam öfver gården och öppnade sjelf trädgårdsporten, ty nyckeln satt qvar i låset.