Göteborgsposten – 14 augusti 1874, sida 1

Men nu ljuder en fansar sannolikt till tecken att prisutdelningen skall taga sin början; vi följa skaran till prisdomarnes läktare, omkring hvilken snart bildas en tätt sluten krets af pristagare, åskådare och — åskådarinnor i ljusa sommartoiletter, som i dag intet hafva att befara vid den klaraste julisol. Bland hedersuppdrag torde i sanning kallelsen till prisdomare vara ett af de minst angenäma och vi instämma gerna i det tack bestyrelsens ordförande vid utställningens öppnande uttalade till de personer, som åtagit sig ett så qvistigt uppdrag, hvars devis synes oss lämpligen kunna för alla tider blifva det bekanta: Låten allt hopp fara, hoppet nemligen att undgå klander af flertalet utställare, som naturligtvis ej erhållit nog högt eller kanske alls intet pris för sina artiklar. Äfven här förnimmes en och annan dylik anmärkning (vi hafva ju sjelfva ej varit fria från viesa afvikande åsigter), men det är dock glädjande, att de i det hela äro så få, helst då man tager i betraktande den korta tiden för prisbodömandet och det stora antalet föremål i en och annan grupp. Under dessa reflexioner ljuder den andra fanfaren och prisutdelningen begynnar inför den på läktaren samlade talrika samlingen af Hushållningssällskapets ledamöter, bestyrelsen och prisdomarne; pristagaron uppropas, stiger upp å trappan till venster, erhåller af bestyrelsens ordtörande sin medalj och diplom samt nedetiger å motsatta sidan. Först utdelas galdmedaljer, 8 till antalet; vi lyckas kasta en blick på ett hedersdiplom och få erkänna, att dess utstyrsel är jemförlig med hvarje annan utställniags, London och Paris ej undantagna; arbetet hedrar i sanning den atelier, hvarifrån det utgått (Meyer Å Köster); medaljen är af en species storlek, bärande ä ena sidan Hushållningesällskapete emblemer, å den andra en eklöfskrans och i kanten Uddevalla 1874. Derpå följa de tre priserna för industrialster: Silfvermedali, Bronsmedalj eller .ensamt Hedersdiplom; sist komma husslöjdens prisstagare, hvilka såsom första pris erhålla 30 kronor, andra 20 kr., tredje 10 kr. och sannolikt mest glädja sig åt belöningen för kanhända flera månaders ihärdigt arbete. Största rörelsen uppstår då Anders Johan Andreasson uppropas och en liten parvel vid sin moders hand klättrar uppför trappan och försagd stannar framför ordföranden. Männe det ej är misstag, hör man hviskas. — Åhnej, det är vår lille halmflätare, 9 år gammal; och när guldmyntet lägges i hans hand och han åter vandrar nedför trappan, glänser glädjetårar ej blott i den lyckliga modrons, utan ock i mången äskådares öga. Vid utgången råkar jag åter min vän A. — Nå, hvad spår du nu, utställningen har naturligtvis varit Åblot til Lyst eller hur, du hoppas ingenting för husslöjden i vårt län? — Jag spår ingenting, mumlar han förtretad — duger inte mer, hm — den nya tiden växer öfver oss, hm. Uddevallensis.