Göteborgsposten – 14 augusti 1874, sida 1

— En stygg natt, mumlade Huplick, och mr Conyers måste ha haft en svår promenad genom det vilda bergspasset i snöstormen. Lyckligt om hans föregifna död ej blifvit en verklighet innan morgonen. Men man kan ej epela så höga spel utan att riskera något. Djefvulen beskyddar de sina, heter det, och om detta är händelsen, skola vi, min husbonde och jag, nog komma till vårt mål. Hans oro för Conyers beröfvade honom ej sömnen. Han sof tvärtom godt hela natten. Då han på morgonen klädt sig och kommit ner i köket, fick han höra, att berättelsen om den förmodade olyckan jemte en begäran att få vägvisare sändts till Zermatt, och en kort stund efter det han slutat sin frukost ankommo tre vägvisare. Huplick omtalade ånyo sin historia, besvarade åtskilliga frågor och bad om hjelp för att återfinna sin unge husbondes kropp. Omkring klockan nio på morgonen begåfvo sig sex eller åtta personer, bland hvilka åtskilliga tillhörde värdshuspersonalen, till stället der olyckan uppgafs ha timat. De anlände efter flera timmars mödosam vandring och stodo slutligen vid öppningen af det flera gånger omtalta bråddjupet. — Detta är Djefvulsskorstenen, sade Bernwald, en af vägvisarne. Den är fyra tusen fot djup. Om den unge herrn föll ner i denna skorsten, skulle vi sätta våra lif på spel, ifall vi försökte återfinna hang kropp. Se! Han tände en sticka och kastade den ner i klyftan. Den lyste som en fallande stjerna under en sekund, och just innan dess ljus slocknade visade den ylleduken som Conyers burit och hvilken hängde omkring tretio fot nedenför på en fromskjutande klippspets. Det lilla sällskapet uppgaf ett rop vid åsynen af ylleduken. Andra bloss kastades ner. Vägvisarne lutade sig fram öfver kanten af öppningen och skreko högt, men intet svar hördes nerifrån,