Göteborgsposten – 14 augusti 1874, sida 1

— Han måste ha dött, innan han hunnit till botten, sade Bernwald. För fem år sedan föll en man ner för denna skorsten och en vägvisare, som lät hissa ner sig med rep för att söka efter hans kropp, förlorade sitt eget lif. Det är ej utan skäl, som det kallas Djefvulsskorstenen. Er husbonde är död, min vän — död och begrafven. — Huru, utbrast betjenten med skenbar förvåning och sorg, ämna ni ej stiga ner efter honom? Vilja ni ej taga upp min stackars unge husbondes stympade kropp, för att den må få en passande begrafning? . — Hvad skulle det tjena till? frågade den äldste vägvisaren. Han har redan en graf, som är tusen fot djup. Hvarföre skulle vi blottställa våra lif för att upptega en död kropp, endast på det den måtte bli lagd i en annan graf? Var den döde mannen en rik milord? Hade han en hustru, som vill gifva en hel förmögenhet för att hans ben bli lagda i hans eget land, der hon kan få gråta öfver dem? Var han arfvinge till en rik man? — Nej, nej, svarade Huplick i sorgsen ton; han hade ingen hustru, inga föräldrar, inga penningar. Han var fattig och skulle arbeta för att kunna lefva. Han skulle göra en billig tur i Schweiz, innan han satte sig ner för bedrifvande af ett mödosamt yrke. Han använde mig till hälften såsom sällskap, till hälften såsom betjent, ty fastän fattig var han dock stolt och ville uppträda som en gentleman. Han har ingen familjegraf i England — ingen som skulle kunna betala: för transporten af hans lik eller dess begrafning i hans sädernesland. Han måste bli begrafven i Zermatt. Vägvisarne ryckte på axlarne. De voro ej mer än menniskor och hade ej lust att blottställa sina lif endast för att förändra graf för den förmodade fattige och hemlöse främlingen. — Han är både död och begrafven, låt honom derföre hvila i ro, stackars karl, eade Bernwald. Engeln