Göteborgsposten – 13 augusti 1874, sida 2

krolsar. Ministorpresidenton de Cissey måste uppskjuta sin redau bestämda resa till baden i Contrexeville, emedan marskalk Mac Mahon genast efter depeschens mottagande skyndade att sammankalla sitt ministerråd för öfverläggning om saken. Alla ministrarne skola ha öfverensstämt deri, att Frankrike icke bör taga något initiativ i de spanska angelägenheterna, utan sluta sig till de öfriga makterna i dessas handlingssätt. Sedan Tyskland lidit ett diplomatiskt nederlag i sitt första försök att åstadkomma ett slags intervention, vill det nu medelbarligen vinna detta mål genom att erkänna spanska regeringen. Ty sedan denna erkänts, kan det inlåta sig i hvilka underhandlingar och fördrag med henne som helst och kan mera kraftigt och omedelbart uppträda till hennes förmän. För Tyskland skulle naturligtvis en Don Carlos på Spaniens tron vara en styggelse, och detta måste sörekommas. Förut har Madridregeripgephtyckts kunna ensam reda sig mot carlisterna; men sedan det katolska partietinom Eurupa börjat mera kraftigt och äfven ohökdt understödja Don Carlos, som står starkare än någonsin, synes Madridregeringen oförmögen till längre motstånd, om hon icke kraftigt understödjes. Ett sådant understöd kan enligt gällande folkrättslig praxis nu icke lemnas af någon främmande stat, om ej den bestående regeringen blifvit erkänd. Derför vill tyska regeringen erkänna den spanska i Madrid. Men ett sådant erkännande skulle, om det gjordes enstaka af Tyskland, möjligen vara utan synnerlig betydelse, och derför vill man nu i Berlin förmå de andra makterna att deltaga i saken. Redan förut har en engelsk regeringsledamot inom parlamentet upplyst, att underhandlingar härom vore å bane; man tycktes antyda, att England ännu icke ansåg förhållandena i Spanien riktigt stadgade för ett sådant erkännande. Frågan är nu den, om makterna skola visa sig dela denna uppfattning eller Tysklands. Den kände spanske statsmannen Castelar, som nu befinner sig på en rundresa genom Europa, har antagligen i uppdrag att tala för detta erkännande. Tillsvidare hafva nu makterna skickat krigsskepp till spanska farvattnen, hvilka ha till väsentligt uppdrag att vaka öfver hvarandra, men enligt sina instruktioner skola skydda sina resp. lands undersåter. Enligt telegram från Barcelona af d. 10 d:s, hafva 2,000 carlister visat sig i Barcelonas omedelbara närhet, der de framkallade stor oro, i anledning af stadens fullständiga brist på trupper. Carlisterna, som åter erhållit vapensändningar, utskrifva nu massor af tjenstdugligt folk i de af dem beherskade provinserna. De under senare dagarne ingångna telegrammen från Italien hafva omtalat häktningen af en del mazvinister, då de höllo en sammankomst i trakten kring Rimini. Andra telegram säga, att ett resningsförsök egt rum under natten emellan d. 7 och 8:de d:s nära Incola, mellan Bologna och Ravenna. Omkring 60 personer hafva plötsligt visat sig väpnade i trakten kring nämnda stad och begifvit sig i riktning mot Bologna, under det de afskurit telegraftrådarne, på ett ställe bortfört inspektoren å en jernvägsstation samt banvaktarne och tillochmed förstört det stora tåget från Brindiei. Myndigheterna hafva genast låtit förfölja dem och äfven lyckats att gripa flertalet af dem. Samtidigt härmed bemäktigade sig myndigheterna nära Bologna flera kistor med gevär och ammunitioo. Rörelsen skall således bafva undertryckts redan i sin början. Italienska regeringen syntes i öfrigt hafva på förhand underrättata, ty hon hade ännu dagen förut låtit företaga en del häktningar i Bologna samt Anconaj och annoretädes befalt att flera revolutionära föreningar måtte upplösas. Såvidt man kan sluta, tyckas de italienska myndigheterna vilja pålägga Internationales filialer ansvaret bärför; men det förefaller underligt, ty Mazzini sjelf var allt annat än intornationalist, och hans anhängare äro det således väl icke heller. Lyckligtvis har det hela varit en öfvergående kastvind, tack vare de italieneka myndigheternas påpasslighet, och Ttalien skall väl fortfarande få åtnjuta det lugn, som det så väl behöfver för sin stora utveckling. Vi hafva förut omnämt, att den srisinnade gammalkatoliken pater Hyacinthe, som utträdde ur sin förbindelse med Rom på grund af kyrkomötets beslut om påfvens ofelbarhet och sökte tillflykt i Genåve, der man ifrigt skyndade att mottaga honom och utse honom LTAF Hm äm 4 AA RR LL RR T— 12—